BarnBoksNätet

Att återvända

2012-02-10T08:29:00.000+01:00

När det gäller gamla lästips så tänkte jag så här avslutande spåna lite runt att återvända till gamla böcker. De flesta av oss har de där speciella böckerna som man läser om med jämna mellanrum; de erbjuder en värld där man trivs. De blir en del av ens liv, en trygg tråd att följa när allt annat stormar och förändras eller ett välkänt äventyr en dag när allt annat är trist vardag.

Det susar i säven är för mig en sån värld. När tillvaron förlorat riktningen kan jag hitta tillbaka bara genom att lyssna på ljudbanden i bilen. Med Mulle, Vattenråtta och Padda och deras dekadenta ungkarlsliv i den vackra engelska naturen växer själva meningsfullheten fram igen.

En speciell återvändarupplevelse fick jag för några år sedan då jag läste Maria Gripes Ellen, Dellen. Jag mindes inte att jag läst den förut. Men under läsningens gång så förstod jag att jag hade det, någon gång i tidigaste tonåren – minnet visar min mellanstadieskola så kanske var jag bara tolv. Och när jag nu läste om den fick jag en så stark nuupplevelse av den jag var då. Alla tankarna, känslorna, drömmarna kom tillbaka och de tolkningar jag gjorde av bokens handling som tolvåring var tydliga och självklara. Läsningen fick mig att lära känna den jag en gång var.

Att läsa om det man läste som barn är en läsning som inte påminner om någon annan. Man ser och upplever detaljer som man blivit blind för senare. Det gäller också illustrationerna. Den vackraste bild jag visste som barn var den med prinsessan Vår i Olles skidfärd. Hur hon med sitt gyllene hår svävar fram över himlavalvet bakom sina citronfjärilar. När jag ser bilden idag kan jag växla mellan mitt barnaögas fascination och min vuxnas blick, som inte alls blir imponerad. Och frågan är, hur har mina sinnen kunnat bli så trångsynta? Varför glittrar det inte längre runt prinsessan Vår? Men likt bilden som visar både en häxa och en prinsessa, ni vet perspektivbytet som gör att teckningen helt förändras, kan jag växla till den sinnrikare barnblicken och på det viset blir de böcker jag läste som barn ovärderliga nycklar. För det är där, på andra sidan, med min barnblick, jag vill skapa. Men dörren är inte lätt att ta sig igenom. Likt Alice i underlandet är man ena stunden för stor och andra för liten.

Nu är veckorna med gamla boktips slut, nästa vecka är det sportlov på bloggen. Men veckan därpå fortsätter vi med nytt ämne.

Några fler böcker...

2012-02-09T07:00:00.018+01:00

Avslutningsvis kommer några fler boktips:

För mellanåldern tipsar Gertrud Widerberg på Stadsbiblioteket i Göteborg om böckerna:

Vargflickan och Vildmarken talar av Jean Craighead

Pinquo - pingvinen av Colin Thiele

och

Den hemliga trädgården av Frances Hudgson Burnett.

Klassikern Den hemliga trädgården finns i ny upplaga på B. Wahlströms förlag,
med underbara illustrationer

Frida Lax, Bokhandeln Bokskåpet, tipsar om böckerna:

Min älva av Ann-Madeleine Gelotte

Lisen kan inte sova av Kaj och Per Beckman

Fyll gärna på i kommentarfältet med dina egna boktips!

0-10 år

2012-02-08T09:00:00.003+01:00

Böcker det är något att hålla i handen hela livet. Om man får boken introducerad för sig som liten är det lättare att ta den med sig i sitt eget liv när man blir större.

Därför är just högläsning för små barn så viktig. Det börjar med pekboken och sen läser man högt upp till 10 års ålder ungefär. Efter 10 års ålder har de flesta barn fått upp ett läsflyt som gör att de orkar ta sig igenom en bok. Om barnen inte orkar läsa efter den åldern har vi tipsat om högläsningsböcker för lite äldre i tidigare inlägg. Jag har valt böcker ur vår bokhylla som på det ena eller andra viset blivit favoriter genom åren.

ca 0-3 år

HÄR ÄR DET LILLA HUSET

av Barbro Lindgren och Eva Eriksson, Eriksson&Lindgren 1994
En upprepningssaga där man får möta alla i det lilla huset. ”Först kommer gubben ut -HÄJ HÄJ säger gubben. Varpå barnen med glädje svarar -ÄJ ÄJ! Sen kommer gumman ut -GODAGEN säger gumman -ODA! Säger barnen.

EMMAS VERKSTAD

av Gunilla Wolde, Natur&Kultur 1976
Emma är Tottes kompis och alla de böckerna är fortfarande aktuella i det lilla barnets värld. Det roliga är 70-tals pedagogiken. I Emmas verkstad har Emmas leksaker gått sönder.
Vilket inte alls innebär att Emma vill ha nya saker!
Nej, hon lagar och visar med mycket handfasta tips på hur man går till väga när tex dockan har tappat sitt hår.

LITE SJUK

av Anna-Clara Tidholm, Alfabeta 2002

Fin bok om att vara lite sjuk på småbarns språk som blir till poesi. ”Pojken snuvig Lite sjuk Flickan ramlar Näsan aj Pappa blåsa. Plåster på.” Lagom mycket text för otåliga små barn. Det ska gå fort och gärna många gånger. I det här fallet står man ut med hur många omläsningar som helst.

Efter några år räcker det inte med att härma gubben eller titta på sjuka barn utan barnen vill vara delaktiga på ett annat sätt. När de börjar förskoleklass är det roligt att räkna allt!

Ca 4-7 år

POJKEN MED DET HUNDRA BILARNA

av Inger och Lasse Sandberg, Rabén& Sjögren 1966.
Det var en gång en liten pojke som hade hundra bilar. När han gömde sig bland dem kunde ingen hitta honom inte ens hans mamma. Hon letar och letar men ingenstans kunde hon se honom. ”Jag får gå ut på stan och leta efter honom”. På den vägen är det mamma ger sig ut på stan för att leta efter sin pojke på sin väg får hon se massor av olika slags bilar. Bilderna är fulla av spännande händelser och saker att räkna. När hon väl hittat pojken är det bilarna som gömt sig och då får läsaren tillsammans med pojken leta upp bilarna och räkna in dem i rätt antal. Fantastisk bok! Den håller fortfarande och har fångat in precis den där roliga kombinationen av att leta och räkna. Bilderna är som alltid spännande att titta på med alla sina collage och märkliga lösningar som utmärker just detta bilderbokspar.

BRUNOS LEKSAKSLÅDA

av Mick Inkpen, Tiden Förlag 1992.
Bruno är den lilla hunden som man från TV känner som Kipper.
Någon eller något har gnagt hål i Brunos leksakslåda.”Jag hoppas att mina leksaker inte har skadats” Sa Bruno. Han tömde ut dem och räknade. En, Två, Tre..... osv. Antalet stämmer inte så Bruno får räkna om många gånger utan att lyckas få det rätt. I bilden ser man tydligt varför han inte får det att stämma men Bruno förstår inte.Vilket gör att barnen känner sig duktiga. Boken har också stora bokstäver och text som upprepas på varje sida. Det uppmuntrat till läsning. Har barnet sett orden ”En, två, tre” på första sidan kan de läsa det på nästa sida vilket höjer självkänslan. Det är ju bra!

SÅ FUNKAR DET!

SÅ FUNKAR VÄRLDEN!
SÅ FUNKAR DU!

av Joe Kaufman, Bonnier Carlsen 1971-79

Sen kommer det en frågvis period. Barnen frågar om allt och kräver korrekta svar. Det finns en serie om tre böcker som tar upp det mesta. På baksidan av ”SÅ FUNKAR DET” beskrivs boken så här...
”Så funkar det är ett försök att hjälpa föräldrar och och andra vuxna i barnens omgivning på traven. Den lättfattliga texten och det tydliga-och lustiga- bilderna ger förklaringar och svar. Kring den här boken kan hela familjen samlas- att veta hur ett strykjärn ser ut inuti eller radions och bandspelaren fungerar är säkert lika roligt för föräldrarna och deras vetgiriga barn.
Jag kommer själv ihåg hur nyfiken jag var på allt som de här böckerna berättar om från planeter till bilar och hur ett barn kommer till. Böckerna är fulla av bilder som förklarar och visar. Och figurer man kan låtsas vara.

Ca 6-9 år

”DÖDENBOKEN”

av Pernilla Stalfelt, Eriksson&Lindgren 1999.

Frågan om döden kommer förr eller senare. Eller snarare så dyker den upp med jämna mellanrum. För lågstadiebarn och yngre tycker jag att den här är bra. Boken tar upp ämnet med allvar men på ett tokigt sätt. Det finns massor av utrymme för egna diskussioner och i allt det allvarliga kan man inte hålla sig för skratt.
”Tänk om man växer upp ur jorden som en blomma när man har dött....
eller som ett träd... man kanske blir till en fågel. En del tror att man blir en stjärna på himlen. Kanske blir man en älg...Tänk om man blir en varmkorv!!!”

ca 8-12 år

SANDVARGEN”

av Åsa Lind, Kristina Digman, Rabén& Sjögren 2006

Sen kommer den filosofiska perioden då duger det inte med trams och roliga bilder. Då kommer de stora frågorna om rymden, ensamheten, och oändligheten. Det är dags att ta till de tyngre grejerna. Här kommer Sandvargen in. STORA BOKEN OM SANDVARGEN” är samlingsvolymen för de tre böckerna ”SANDVARGEN” ”MERA SANDVARGEN” och SANDVARGEN OCH HELA HÄRLIGHETEN”
Böckerna handlar om Zakarina som bor tillsammans med sina föräldrar i ett hus vid havet.
En dag när Zakarina vill gå och bada vill inte pappa följa med, han vill läsa tidningen. Problemet är att hon är för lite för att få gå till havet själv.
Den här dagen bestämmer hon sig för att gå ändå. Väl nere på stranden bestämmer hon sig för att gräva en grop och det är då det händer. Någonting rör på sig längst där nere. Något sticker upp, något svart och lite blankt. Hon ser genast vad det är..en nos!
Det var första dagen Zakarina träffade på Sandvargen en vargliknande varelse med päls som solgul ökensand och tusen vassa tänder, vita som snäckskal. Sandvargen har funnits i tusen år och vet allting i alla världar. I böckerna får man följa Zakarina och Sandvargen genom livets alla frågor, stora som små och Sandvargen har svar som vänder ut och in på allt man trodde och allt man lärt. Det fina är att Sandvargen aldrig lämnar Zakarina utan att ha gett henne ett svar som hon känner sig trygg och med det ger han även det till läsaren. Det är en bok som tar barnen på allvar . Sandvargen ligger troget och glittrar vid sängen alla tre böcker igenom.
Det här är böcker skrivna med stort hjärta för både små och stora.

ca10-12 år

”JAKTEN PÅ WONDLA”

av Tony Diterlizzi, B/Wahlström 2010
Sist men inte minst vill jag tipsa om en ny bok för de stora barnen. Det här är fantasy. En berättelse om Eva Nio. En flicka som hela sitt liv levt i en fristad under jord. Hennes ”mamma” är en robot och hela hennes värld styrs av hemdatorns överbeskydd. En dag blir fristaden brutalt förstörd och Eva är tvungen att ge sig ut i den riktiga världen. Hon upptäcker ganska snart att hon är den enda människan i den här världen som i och för sig är befolkad av andra sorters varelser. Det enda som Eva lyckades få med sig från fristaden var ett fotografi på en annan flicka, Wondla. Hon beslutar sig för att söka efter henne. På sin väg möter hon de mest konstiga varelser och underliga landskap...
Det har är en fantastisk bok. Den är spännande hela tiden och illustrationerna är väldigt intressanta det är bilder som beskriver varelser och platser på ett sätt som inte jag hade kommit på själv.
I början av alla kapitel är den första sidan text i en egen ruta. Lite lagom att läsa för en 10- åring sen kan den vuxna läsa resten av kapitlet. Det här är första delen i en serie om tre.

Att kunna läsa en bok är som att alltid ha en vän att tala med och tusen världar att hämta styrka ur. Det är en fin sak att ge till sina barn.

Eddie och Mimmi.

2012-02-07T07:00:00.000+01:00

Mera Tema; Gamla Boktips.
Och som sagt, fyll gärna på i kommentarerna!
Så här skriver Lotta Olsson i lördagen DN, apropå att böcker försvinner så fort ur bokhandeln och sen är svåra att hitta.
Fast de fortfarande är bra;
En väldigt enkel åtgärd som alla bokförlag borde kunna införa bums är en tipslista på hemsidan, där man kan skriva vilka böcker man vill ska komma ut i nya upplagor, Så kan bokförlagen få lite idéer om vad som efterfrågas.
Så rätt, så rätt.
Men som läsare kan man ju också gå till biblan, där finns faktiskt det mesta kvar:)

Nu tänker jag på biblan igen.
På att jag vill se biblioteket som allas gemensamma bokhylla, som rymmer hur mycket som helst. Böckerna där är våra tillsammans och vi får läsa precis hur många vi vill.
När jag var nyvuxen trodde jag att jag inte fick vara på barnavdelningen. Jag liksom smög in, för att ingen skulle se mig och låtsades att jag tittade för någon annans skull. Sen fick jag barn och då gick det över, som tur är. Numera vet jag att jag får läsa vad jag vill.
Fast barnböckerna blir bättre när man har en unge att läsa dem för.

Som i somras.
Då var jag en vecka på landet med mina kusinbarn. den äldsta grabben skulle snart börja förskoleklassen och jag tänkte att då läser jag Viveca Lärns Monstret i skåpet för honom. För att jag tycker om den och minns den som rolig.
Jag var lite nervös, för det är trots allt en ganska gammal bok. Lekis som det beskrivs av Mimmi är inte samma sak som förskoleklassen Andreas skulle börja i, inte alls.
Men det gick bra.
Över förväntan bra. Berättelsen höll, det var lika roligt som jag mindes. Och Mimmis erfarenheter och tankar verkade stämma för Andreas, att han kände igen sig i att vara sådär lagom stor som Mimmi är. Numera sägs ju pojkar inte kunna identifiera sig med flickor i böcker.
Om det stämmer beror det på att vi lär dem att det är så!
Och Andreas verkade inte ha en aning...
Han kan känna igen sig i Zackarina också, ni vet Sandvargens kompis.
Kanske är han bara ovanligt begåvad?
Hur som helst;
Dagens tips, Viveca Lärns böcker om Mimmi och Eddie.
Monstret i skåpet
En ettas dagbok
Roberta Karlsson och Kungen
Vi smyger på Enok
Vingmuttern, min allra bästa vän
Mimmi och Kalla handen
Miljonären Mårtensson
Eddie och Maxon Jaxon
En barkbåt till Eddie
Eddie och Johanna
Eddies hus
Böckerna finns på biblioteket!
Jessika Berglund

Magasinet.

2012-02-06T07:00:00.004+01:00

Också denna vecka är det Tema: gamla boktips.
Då när jag var på biblan häromdagen och pratade med Anita Leman hamnade vi ju på klassikerna.
Vilka nu det är.
Man kanske kan säga att det är "böcker som har varit underbar läsning för några årskullar barn"?
Eller måste det vara verkligt gamla böcker, sådant som lästs av generationer? Då blir det naturligtvis svårare eftersom så mycket av samtiden märks i texten, både till innehåll och språk.
Vissa böcker blir på något vis klassiska med en gång och då kan det kanske bero på att de handlar om mycket självklara saker. Som att vara människa, att växa upp, lära känna sig själv osv...
Men gör inte alla böcker det, på något sätt?

Naturligtvis vill man puffa extra för nya böcker.
Inte minst vi som upphovspersoner vill ju det...
Men samtidigt.
De lite äldre böckerna, de som luktar bibliotek och lätt faller upp på redan grundligt lästa uppslag.
Med nötta omslag och gult papper kommer de mer och mer i skymundan tills de hamnar i magasinet. Och då är de svåra att låna!
Efter en längre tid utan utlån står de sen på en vagn vid entrén, fem böcker för tio kronor...
Och man vet inte om man ska bli glad över att så billigt hitta böcker man så gärna vill ha eller ledsen över att ingen uppenbarligen läser dem.
Nu vill jag verkligen understryka att när jag pratade med Anita förstod jag att som bibliotekarie vill man självklart puffa för alla böcker som är bra, nya såväl som lite äldre. Ofta är det svårt att fånga låntagarens intresse för de äldre böckerna.
Men vill man ha roliga och kanske lite oväntade tips är det bara att fråga!
Den där dagen på biblan hittade jag bland annat Susanne Coopers Gråkungen på vagnen för utgallrade böcker.
Den läste jag för min grabb och det var just sådan där läsning som fångar hela familjen kväll efter kväll.
Gråkungen är fjärde delen av fem i en fantasyserie som utspelar sig på engelska landsbygden.
En ring av järn
Ovan hav under sten
Lövhäxan
Gråkungen
Silverträdet
Det börjar med att Will Stanton på sin 11-årsdag får en uppdrag baserat på att han tydligen är en av de gamle, vad nu det kan tänkas innebära... Onda krafter är efter honom och gamla keltiska myter som han knappt har hört talas om är plötsligt i högsta grad levande.
Det här är inte sådan fantasy där man rör sig i en fantasivärld, men det är som flera lager där verklighet och fantasi blandas. Mycket spännande...
(vad ÄR det förresten med elvaåringar som gör att just de hamnar i sådana otroliga äventyr jämt?)
En ring av järn har filmatiserats, men den är rätt annorlunda som film. Inte mycket är sig likt även om filmen också är bra.
Böckerna finns på bibliotek, men kanske måste man fråga efter dem.
Var inte rädd att göra det!
Jessika Berglund

Ö-världen

2012-02-04T07:00:00.001+01:00

Nu fortsätter Tema: gamla boktips....

Eftersom det är jag som har samlat ihop boktips den här perioden blir det mest fantasy.
Det blir böcker som passar för högläsning, men såklart kan läsas tyst också.
Och det blir böcker som egentligen inte har någon åldersmålgrupp. Är man bara stor nog att ta till sig dem, och det är man ofta runt 11-12 sådär så går det bra.
De flesta har jag sedan läst om som vuxen och då är de plötsligt vuxenböcker....
Är det detta vi kallar klassiker?

Idag är det Ursula K le Guins tur.
Hon är en absolut favorit och har varit det mycket länge.
Visst är det fantasy och somt är ren science fiction men låt er inte hindras av det. En bra berättelse är en bra berättelse, särskilt om den handlar om livet och om att vara människa. Sagan är ofta en bra form att berätta om detta på.
Och fantasy är ju ett slags saga, eller hur?
Böckerna om Övärlden är tre plus tre.
Först skrev hon Trollkarlen från Övärlden, Gravkamrarna i Atuan och Den yttersta stranden och var färdig med det.
Böckerna sträcker sig genom den unge trollkarlen Geds liv, från en ung och något egensinnig lärling som av misstag släpper lös onda makter till en gammal man som tillsammans med bland annat drakar lyckas ställa i alla fall rätt mycket till rätta igen. Det är spännande men inte alls ytligt, vackert och drömskt, ibland mardrömsk. Jag minns läsningen som ganska annorlunda när jag var barn, när min grabb var liten och när jag för några somrar sedan tog mig för att läsa om alltihop.
Det handlar om att vara människa tror jag, och vad det innebär.
Och kanske är tonåren allra bästa tiden att läsa dem? (jag hade sådan tur att jag fick läsa högt för min tonåring men det är ett privilegium, det inser jag)

Sen gick en massa tid och Ursula K le Guin ville göra mer av Övärlden.
Som att berättelsen krävde det.
Tex krävdes det nu en starkare och bättre beskriven kvinnoroll, fantasy är fullt av manliga hjältar och de första delarna är skrivna mellan- 68 och -72.
Så då skrev hon tre delar till, Tehanu, Berättelser från Övärlden och Burna av en annan vind där Tehanu, den unga prästinnan som trollkarlen Ged träffat i gravkamrarna i Atuan är huvudpersonen. En rätt gammal kvinna...
Kanske är de tre senare delarna egentligen vuxenböcker, jag vet inte.

De tre första kan man gott läsa högt tillsammans med ett intresserat och rätt stort barn och sen gissar jag att man av bara farten fortsätter? Berättelsen tar plats i huvudet och tid i rummet, under pågående läsning kommer ungen hur som helst att ha växt.
Eller så väntar man och låter den unga lyssnaren återvända till Övärlden själv, några år senare?
Det är ju också spännande. Att ta upp trådar och leta vidare...
Jag har tidigare skrivit på bloggen om Övärlden här.

En annan bok som Ursula K le Guin också har skrivit är Att spela människa.
Det är inte fantasy utan handlar om två amerikanska ungdomar som lär känna varandra och tillsammans försöker förstå saker som vad det är att leva och finnas och vara människa. Boken innehåller många tankar och ordvändningar att ta till sig och fundera kring, jag tyckte mycket om den.
Det gör också Lena Kjersén Edman, det är hon som har tipsat om den boken. Det var när jag läste hennes Författare för dig som är ung som jag kom på vad de här bloggveckorna skulle handla om.
Ursula K le Guins böcker finns på biblioteket. (Hon har skrivit många fler än de som nämns här...)
Jessika Berglund

När beställdes senast ett litterärt verk av en svensk myndighet?

2012-02-02T07:00:00.001+01:00

Idag fortsätter Tema: gamla boktips med ett minne om högläsning som bitit sig fast...
Det är Andrea Räder som berättar.

Högläsning är underbart!

Jag gick i trean (1961!) och minns ännu rysningarna när fröken med sin manhaftiga och grova röst läste Stig Dagermans suggestiva novell ”Att döda ett barn”, som var ett beställningsverk av trafiksäkerhetsverket för att få ner antalet dödsolyckor.

Och istället för tyvärr många gånger meningslöst malande om att alla ska snälla mot alla, förmedlade hon detta viktiga budskap litterärt gestaltat genom att läsa Sten Selanders fantastiska dikt ” Spela kula” som jag bara inte kan låta bli att återge.

Vi spelade kula på torget en dag,
en liten folkskolegrabb och jag.

Jag hade väl femti, han hade fem.
Vi spelte. Och han förlorade dem.

Han snorade till och gav mig en blick,
då jag visslade överlägset och gick.

Men jag ångrade mig, när jag kom till vår port,
och tyckte det var något fult, jag gjort.

Jag gnodde tillbaka. Men ingenstans
kunde någon säga, var grabben fanns.

Jag skämdes. Jag tror, jag skäms för det än,
när jag ser dem spela kula igen.

Och jag ville ge, jag vet inte vad,
för att en gång få se den grabben glad.

Men nu är han säkert en stor, grov karl,
som släpar och sliter - jag vet inte var.

Och visste jag det, förslog det ej stort.
Man kan aldrig ändra det fula man gjort.

Man kan inte lämna kulor igen
och trösta pojkar, som stelnat till män.

Andrea Räder

Läsa tillsammans.

2012-02-01T07:00:00.024+01:00

Idag fortsätter Tema: gamla boktips....

Jag älskar högläsning.
Både som idé och som något man verkligen gör - läser för någon som lyssnar, kanske med kaffekoppen i närheten och ett fönster öppet om det är sommar.
Tillsammans kan man ta sig igenom helt andra böcker än de man läser själv, så kan det vara.
Det kan vara så att barnet är, säg 9-12 år och läser sådär lite halvbra. Han eller hon KAN läsa, men det går ändå lite knackigt och det är rätt många ord man inte förstår. Då måste boken gripa tag rätt rejält och den får inte vara för svår. Har man ingen att prata med om det lästa måste det vara ganska tillgängligt, så tänker jag.

Om man däremot läser tillsammans, så att den vuxne läser och barnet lyssnar (eller för all del tvärtom) kan man stanna och diskutera det som är svårt att förstå.
Man kan hjälpa varandra över lite trögare partier, som faktiskt är viktiga för berättelsen.
Man är inte ensam när det är för otäckt och har någon att skratta med när det är vansinningt roligt - och så vidare.
Och sen har man en gemensam erfarenhet att referera till också.
Så brukar jag tänka.
Och nu har jag varit på stadsbiblan i Göteborg och pratat med en bibliotekarie där, Anita Leman.
Jag sa att jag ska göra en serie blogginlägg med gamla boktips, bra och läsvärda böcker som kanske kommit lite i skymundan men som är värda att puffa för.
Då hamnade vi genast på högläsning.
Anita visade mig en hylla märkt just "högläsning" där hon ställde böcker som kunde vara roliga att läsa högt i klassrummet, tex. Den mesta högläsningen sker tydligt i klassrummet och det är ju bra att man läser där, men läs hemma också! Det är kul!
Vi gick runt på avdelningen och pratade om böcker vi skulle vilja puffa lite extra för och var ganska överens om vilka de var.
Mycket är att betrakta som "klassiker" - vad nu det är. När jag var liten var klassikerna sådant som En världomsegling under haven, Skattkammarön, Polly-Anna, Greven av Monte Cristo och Varghunden - tex.
Jag tänker nu under de här veckorna presentera några lite nyare klassiker.
Sådant jag läst själv som barn, eller läste för den nu vuxne sonen. De stämmer väl överens med de böcker som Anita föreslog, och också med de som Lena Kjersén Edman nämnde när jag kollade med henne. Eftersom jag är förtjust i fantasy kommer det att vara en tonvikt åt detta, så komplettera gärna!
Föst ut är Meredith Ann Pierce.
Hon har bland mycket annat skrivit en trilogi om slavflickan Aeriel, Mörkängeln.
Aeriels härskarinna tas tillfånga av en ond vampyr, en mörkängel vid namn Irrylath. När Aeriel försöker befria henne startar en lång och mycket spännande historia som bitvis är riktigt ruskig. Där ryms alls, spänning, kärlek, mod, mytologi och komplicerade skeenden av det slag som det är så härligt att till sist på grepp om. Dessutom är texten vacker på det där sättet som bra fantasy är. OCH det är en rasande stark och modig ung kvinna som har den ganska komplicerade huvudrollen....
Jag minns böckerna som helt underbar högläsning och när vi pratade om dem nu minns sonen också trots att det säkert är femton år sen vi läste dem.
Vi var uppriktigt ledsna när den sista boken var slut, så minns jag det. Som att man läser långsammare och långsammare fastän det är så väldigt spännande...
Lämplig ålder för de här böckerna är jag lite osäker på, men det är inget för de yngsta.
Någon övre gräns kan jag inte se.
Böckerna i Mörkerängel-trilogin heter Den fjortonde bruden, Vidundrens väg och Ravennas dotter.
De finns på biblioteket.
Jessika Berglund

TEMA gamla boktips.

2012-01-30T07:00:00.005+01:00

När jag var liten var jag en riktig biblioteksunge.
Det fanns en skolbila och en stadsbibla, jag hängde på båda.
Skolbiblan låg högst upp i den halvgamla skolbyggnaden. Det var breda stentrappor dit upp, med långa fossiler i alla trappsteg. Rummet intill var aulan, kanske var det inget mer så högt upp.
Själva biblan var halvmörk, med mindre fönster än skolans andra rum. Väggarna täcktes av fasta hyllor och hyllorna var fulla av röda biblioteksband. Alla böcker var lite halvgamla tror jag, eller så såg det bara så ut när de var bundna sådär.
Det luktade jättegott.

Jag lånade böcker och sen satt jag under päronträden och läste.
Jo för det fanns en fruktträdgård till den här skolan, så gammal var den fast jag gick där på 70-talet. En gräsbacke med höga, välansade träd och häck runt. Förr hade säkert eleverna tagit hand om frukten men jag minns inte att vi ens pallade. Konstigt?
Palla frukt gjorde jag ju annars jämt?
Nu är trädgården omgjord till lekplats såg jag i våras och det är väl förmodligen bra? (fast helt säker är jag inte)
På skolbiblan lånade jag böckerna om Narnia, det är det enda jag minns nu.
Stadsbiblan låg alldeles intill.
Det var som fritidsgården för mig. Bibliotekarien kände igen mig och hade en hög utvalda böcker på hyllan bakom disken som hon tänkte föreslå just mig varje gång jag kom in. Jag tror att jag läste allt på den biblans halv-stora-barn-avdelning, plus tonår. När böckerna var slut tog jag paus några år, för vuxenböckerna kändes fortfarande för svåra.
Än idag läser jag mest ungdoms- och storbarnsböcker.
Här minns jag Hans-Eric Hellbergs böcker, allihop. Sven Wärnsström. Maria Gripe, Gun Jacobsson. Och Jules Verne. Till exempel.
Ja.
Ibland (ibland) känns det som när man idag talar om läsning så tänker man lite för mycket på bokköp.
Och när man ger tips så är det mest det nya?
Och i bokhandeln finns nästan bara nya böcker.
Jag tänker så här:
Om man gillar att läsa. Och vill läsa mycket.
Då KAN man inte inskränka sig till det som är nytt. Och inte köpa allt heller. Tänk om man bara fick läsa böcker som man själv äger? Om all läsning måste rymmas i den egna bokhyllan?
Vad lite man skulle kunna läsa då...
TUR att det finns bibliotek!
Och gamla böcker!
Under de två kommande veckorna kommer vi på bloggen att ha TEMA: Gamla boktips.
Hjälp gärna till att tipsa om läsning som man kanske missar, och böcker man hittar på biblan!
Jessika Berglund

Samtal som påverkar

2012-01-27T00:05:00.001+01:00

Britt Engdal bloggar om "gamla godingar". Idag får vi vet ahur det kom sig att Maria hamnade på Pater Noster:

På somrarna brukar min man och jag vara ute och segla i Bohuslän. Ibland lägger vi till vid fyröar, som Vinga. Där fanns förr i tiden flera familjer boende och åt barnen ordnades skola. Lärarinnor anställdes. Tänk om Maria skulle kunna bli lärarinna på Vinga!

Det sägs ju att man inte ska prata om sina planer och idéer. Men ibland kan det faktiskt vara bra. Det gjorde jag med flera av mina vänner här på Öckeröarna. Därför fick jag, innan jag hann fördjupa mig i förhållandena på Vinga, veta av en gammal vän att det fanns en pensionerad lärarinna på ön Hyppeln i vår kommun, som var född på Pater Noster. Hon hette Ebon Adolfsson, var en fantastisk berättare och blev min vän.

Därför hamnade den nyutexaminerade lärarinnan Maria Andersson år 1934 i en skola Mitt i havet, det vill säga på Pater Noster, en av de mest exotiska platser man kan tänka sig. Huvudön bland Pater Noster-skären, där fyren är placerad, är stor som ett par fotbollsplaner och ligger ett gott stycke utanför Marstrand. Vilken sagolik värld jag hamnade i tack vare Ebons berättelser! Pater Noster var en plats där man levde på regnvatten och sjöfågel, dit jultomten tog sig flygande på en svan och där man kunde leka med en tam säl. Men när storm och is och dimma fångade ön, så att ingen kunde ta sig vare sig dit eller därifrån, var det inte lätt att leva på Pater Noster. Men spännande! Huvudperson i Mitt i havet är inte bara Maria, utan minst lika mycket en av hennes elever, Sanna. Berättarperspektivet växlar mellan de två.

Ett par filmare blev fascinerade av berättelsen, skrev manus och började söka efter möjligheter att producera en film. Ännu har de inte lyckats och kanske de aldrig kommer att göra det. Så är det väl med de flesta filmprojekt. Men i min och mina läsares fantasi lever Maria och hennes vänner vidare.

En annan Maria

2012-01-26T00:05:00.001+01:00

Britt Engdal bloggar om några "gamla godingar". Idag om tredje delen i serien om Maria:

"Att vara femton år kan vara underbart, hemskt och förvirrande. Så är det också för Maria. Hennes närmaste känner inte igen henne. Den milda flickan har blivit trotsig och besvärlig. Hon har blivit En annan Maria, i den tredje boken om hennes liv.

På sommarlovet far hon hem till Hönö och arbetar som barnflicka i en prästfamilj. I familjen finns två småflickor som hon ska passa, men också en mörklockig, nittonårig storebror, nybliven student. När han ser på henne med sina guldglittrande ögon blir hon alldeles knäsvag och låter sig lockas in i syrenbersån …"

Imorgon får vi veta hur segelturer och samtal påverkat karaktärer och händelseutveckling i serien.

Familjehistorien nästlar sig in

2012-01-24T00:05:00.003+01:00

Britt Engdal bloggar om några "gamla godingar", och om hur den egna familjehistorien kan nästla sig in i en berättelse:

År 1924 flyttar den 12-åriga Maria in till Göteborg i boken Flyttfågel. Hon ska bo i Ulfs familj och gå i Sigrid Rudebecks flickskola. Där gick jag själv 30 år senare. I flickskolan möter Maria den fina världen, de rika flickorna som ofta ser ner på henne och skrattar åt hennes dialekt, men finner också en pålitlig vän i Irene, en kavat flicka från det fattiga Haga, och i Violetta ett par trappor upp, vildsint, lycklig och stark. I sin modersmålslärarinna får Maria en stark förebild och det lilla skolbiblioteket blir en älskad tillflyktsort.

Ulfs pappa har dystra ögon och ett svårmod som vill knäcka honom. Han är också min egen pappa. Min personliga familjehistoria har nästlat sig in i böckerna om Maria. Jag är inte bara Maria, jag är också Ulf.

För att kunna skildra livet på Hönö på 1920-talet var jag tvungen att göra ganska mycket research, framför allt intervjua men också läsa. Det var ett rent nöje att få möjlighet att blåsa liv i en tid och en plats på detta sätt. Inför Flyttfågel läste jag mycket om livet i Göteborg på den här tiden, men framför allt skildrade jag mina egna minnen från Rudebecks, som också på 1950-talet var en mycket gammaldags skola, där man inte fick äta soppa med skedens spets först in i munnen … Men visst busades det också. Flickan som snöt sig i psalmboken fanns inte bara i boken utan också i verkligheten i min egen klass.

”Vad ska du bli?” frågar Irene Maria en dag. Maria blir överraskad. Kan hon verkligen ”bli” något? Få ett yrke? De enda yrkeskvinnor hon mött är lärarinnorna. Kanske …? Så föds ett litet frö som kommer att gro och växa sig starkt.

Mer om Maria senare i veckan.

Vem är du?

2012-01-23T00:05:00.001+01:00

Nyheter, nyutkommet, rykande färskt från pressarna! Gärna det. Men på bibliotekens hyllor finns det gamla skatter som är väl så värda att påminna om. Under våren kommer BarnBoksNätet då och då att berätta om en del "gamla godingar". Den här veckan bloggar Britt Engdal så passande om några riktigt västkustska böcker. Varsågod, Britt Engdal:

Maria, vem är du? Du som tittar så förtroendefullt på mig från Tord Nygrens omslagsbild till Tjottar och fiskarungar. Maria, du är jag! Du är den jag skulle ha varit om jag blivit född på Hönö 1912 i stället för i Göteborg 1941.

1975 flyttade jag med familjen från spårvagnar och höga stenhus i Göteborg till måsskrik och fiskebåtar på Hönö. Kontrasten var stor, fast samtidigt var Hönö ett modernt samhälle med vägar, biltrafik och en växande befolkning. Men hur hade det varit att leva här förr? För femtio år sedan, för hundra år sedan? Jag träffade gamla hönöbor och bad dem berätta. Oj, vad de berättade! Gärna om tjottarna, de tetiga sommargästerna från stan som hyrde sommarnöje i öbornas hus förr om åren.

Så föddes du, Maria, i mitt huvud.

Du var en fiskarflicka som blev vän med Ulf, en badgästpojke, och du upptäckte att det fanns en annan värld utanför din egen, en värld där flickor kunde gå i egna skolor, mycket längre än folkskolans sex år, och där det fanns böcker som satte fart på fantasin och gav kunskap. Världen växte för Maria. Men framför allt blev sommaren med Ulf en tid av äventyr och vänskap när hon, Ulf och Marias bröder leker musketörer och kämpar mot den hemska Satmaran …

Berättelsen om Maria slog rot i mitt hjärta och jag sände den till en tävling som Opal anordnade tillsammans med ett danskt och ett norskt förlag. Sommaren 1992 var min man och jag som vanligt ute och seglade i den bohuslänska skärgården. Vi låg vid en ö längst ute i havsbandet en dag när vi satte på kommunikationsradion för att få kontakt med omvärlden. Vår son sökte oss. ”Britt har visst vunnit nåt pris eller vad det är. Telefonen ringer i ett kör.” Ja, Maria, du hade vunnit tävlingen, du hade trätt ut i bokverklighetens ljus! Visserligen fick Maria och jag dela priset med en dansk och en norsk bok, men vad gjorde det? Nu var du verklig, Maria, du fanns.

Tjottar och fiskarungar är slut på förlaget. Men boken fortsätter att leva sitt liv här på öarna, både bland barn och vuxna, inte minst pensionärer. När en skola nu i våras började öva in en musikalvariant av berättelsen, bestämde jag mig för att själv bekosta en nytryckning. Det blev hos Diktonius text, ett litet Göteborgs-företag som man når via internet. Opal hade inget emot utgivningen och Tord Nygren lät mig använda hans omslagsbild utan ersättning.

Barnkulturårsinvigning.

2012-01-22T14:56:00.001+01:00

Igår, lördag, var den officiella invigningen av Barnkulturåret 2012.
Det snöade.
Vinter för första gången där här vintern, i alla fall nästan.
BarnBoksNätet deltog i invigningen med en monter på Stadsbiblioteket.

På plats var även BUS-biblioteket, Allas Barnbarn, Barnboksbildens vänner och HDK.
Stadsbiblioteket själva hade en väldigt rolig aktivitet där besökarna uppmanades att dela med sig av sina bästa boktips och som tack för hjälpen fick välja en bok från en jättelång rad.
Hela tiden snöade det utanför. Väldigt vacker och så himla skönt att vara inomhus!
Det kom massor av folk.
Alla lämnade boktips och de flesta pratade med alla utställarna och på det hela taget var det väldigt trevligt och liksom barncentrerat alltihop.
BarnBoksNätets monter var en helt vanlig skrytmonter.
Vi hade vår spindelmaskot Madame med oss och på bordet låg en inbjudande driva böcker producerade av medlemmarna. Ganska många hade själva sett till att deras böcker fanns på plast, och sen fuskade vi lite genom att gå in på biblan och låna ett stort antal böcker också, allt för att kunna skryta riktigt framgånsgrikt....
Under dagen fanns hela tiden några medlemmar på plats och vi fick pratat med många besökare.
Jag tror att det var bra att ha en monter helt fri från försäljning. Det kändes lätt att komma i kontakt med folk och flera ville höra om bloggen också, jag tror att vi skapade en nyfiken och positiv bild av BarnBoksNätet bland besökarna.

Snön var som sagt vacker.
Och mysig, så där genom fönstrena.
Men klockan två när det var dags för cermoni på Götaplasten hade det kanske kunnat snöa lite mindre?
Eller kanske inte....
Cermonin bestod av ungdomar med trummor, skådespelare med dikt och textläsning, barn med mässingsblås, barnkör och en helt fantastistisk invigningstalare i elvaårsåldern (här kämpar man för att lära sig tala inför folk - i rätt hastighet och tydligt så att allt går fram - och så finns det tydligen de som är födda talare:)).
Med luften full av snöflingor och öronen fulla av barnens musik var det hela mycket stämningsfullt och fint!
Och en sak till.
Det är väldigt bra att inviga ett barnkulturår med att BARNEN sköter tal och fanfarer medan de vuxna väntar, lyssnar och stampar sina kalla fötter....
Idag, söndag, fortsätter invigningen med aktiviteter och boktips för de lite äldre barnen och tonåringarna.

Jessika Berglund

Vad tycker ungdomar om Jag är Boken?

2012-01-20T07:00:00.005+01:00

Tidig amerikansk bokhäxa

Alla respondenter får direkt chans att utvärdera sitt svar från BabaJaga. De flesta använder utvärderingsformuläret med fem frågor som hittas där grundformuläret finns. Andra vill bara skriva några spontana rader med vändande post. Ganska ofta får klasser i uppdrag att skicka in sina ifyllda formulär. Det har alltså varit på uppmaning av en lärare som de skrivit till BabaJaga och inte på eget initiativ. Trots det är nästan alla utvärderingar positiva. (En har tyckt att alltihop var "tråkigt".)

Den utvärdering jag fortfarande är allra mest tagen av lyder: "Tack för texten du skrev, den fick mig verkligen att tänka om." Den bär jag runt som ett osynligt guldhjärta... Flera skriver att det är svårt att fylla i raderna till en början men att den känslan släpper efter ett tag. "Bokstäverna rinner ur en." Då kan de själva bli förvånade över hur "mycket man egentligen vet om sig själv som man inte går runt och tänker på hela tiden!" Ibland reflekterar respondenterna över sin egen process: "Jag fick fundera över mig själv och min personlighet." Ibland kommer man på fler grejer i efterhand som borde varit med. Lyckobrevet uppfattas som "fint", "roligt", "bra", "spännande". "Fullträff!" skrev någon. "Jag blev så förvånad över att BabaJaga hade en så tät bild av mig bara med hjälp av de 20 frågorna." Många uttrycker att de känner och uppskattar att någon verkligen tagit sig tid för dem. De upplever att någon har varit intresserad och tänkt igenom det de skrivit.

Boktipsen lockar också. "Jag ska försöka läsa böckerna så fort som möjligt..." Det är extra roligt att få konkreta rapporter om vad som ska hända härnäst: "Kommer att ta bussen till biblioteket idag för att låna alla tre."

Många tycker om Jag är Boken efter vad utvärderingarna hittills visat. "Detta är verkligen en bra idé. Jag ska sprida till alla jag känner." Någon skrev redan i sitt formulär om sin förväntan: "Jag längtar efter att få lyckobrev, kärleksteckningar och tips på bra böcker som jag inte har läst!"

Autentiska exempel på ifyllda Jag är... formulär och svar från BabaJaga finns att se på nätet, se startpunkterna från tisdagens bloggtext.

Annan tidig bokhäxa av okänt ursprung

Hur ser Jag är Bokens framtid ut?

På lördag invigs Barnkulturåret 2012 vid Götaplatsen i Göteborg. Jag är Boken finns då i Utställningshallen på Stadsbiblioteket tillsammans med BUS-biblioteket, Barnboksnätet, unga bokbloggare och flera andra kulturaktörer. Tjänsten växer till under det nya året. Just nu formeras en stab av bokhäxor på facebook. Häxnamn ska väljas och nya illustrationer fixas. Alla häxorna kommer att få varsitt brevhuvud ritat av illustrationsbyrån Foajé. En fortbildningsdag för bibliotekarier är planerad till 22/5. Förutom workshopping kommer BRIS Göteborg att medverka. Anmälan på kulturivast.se <http://kulturivast.se> från 1 februari. Kontaktperson är Erika Ågren. Bokhäxorna kommer sedan enligt planerna att börja skicka lyckobrev med boktips under sommaren eller hösten.

Jag hoppas förstås att Jag är Boken kommer att spridas så fler ungdomar och unga vuxna hittar den och använder den. (Se tisdagens bloggtext för länkar och startpunkter där tjänsten finns.) Detta är ett så speciellt och fint arbete och ännu roligare blir det när vi är en hel grupp av bokhäxor som kan glädjas tillsammans, stötta och lära av varandra. Som bokhäxa öppnar man sig för alla sorters intryck, både från respondenter, kolleger och övriga omvärlden så som den ter sig där man är. Då är livet spännande.

Tack för mig på BBN och hejdå.

Eva Selin

Illustration: Elsa Graube

eva@lasfirman.se

Jag är... Jag är... Jag är...

2012-01-19T07:00:00.004+01:00

Om man tänker efter har man kanske många olika själv i sig.

Vad skriver ungdomar om sig själva i Jag är Bokens formulär?

Det är förstås väldigt olika hur formulären ser ut. Vad gäller omfånget så har en del respondenter slutat efter kanske 10 rader och skickat in ett halvtomt dokument. Till dem brukar jag svara Skriv mer nästa gång! Jag vill veta mer om dig. Men det finns också de som inte nöjer sig med 20 rader utan behöver större plats för det dyker upp så många tankar att delge. Varje ruta i formuläret kan expandera så det går att få in många meningar om man vill. Skrivtillfället kan erbjuda en stund av självreflektion. Eller så låter man bara tangenterna gå automatiskt, via magen. Då fångas en ögonblicksbild som kan berätta mer än man tror.

Första raden är alltid speciellt intressant. Vilket var det första ordet som tog form i huvudet? Ofta handlar det om könstillhörighet men inte alltid. Jag är... kille. Den allra sista raden bär också en speciell laddning. Det kan vara något man tvekat om att skriva men ändå slänger med till sist. Jag är... diagnosticerad med borderline personlighets-störning. Verbet är kan man alltid bortse ifrån och ändra till valfritt önskvärt alternativ. Jag är... vill bli polischef.

När en hel skolklass har fyllt i varsitt formulär stöter jag ofta på samma påståenden på flera håll. Kanske har kompisarna suttit tillsammans och fyllt i? Eller så yttras spontant just den gruppens kollektiva identitet som den såg ut just då.

Jag är... bäst.

Jag är... snäll.

Jag är... älskar att baka.

Vissa formulär är fulla av motsägelser, precis som människor. Påståendena kan gå från en ytterlighet till en annan. Jag är... snygg och söt. Jag är... hatar mitt utseende.

En del ungdomar skriver om de böcker de läst och gillat eller ogillat. Jag är... älskar manga. Andra uppehåller sig kring samtiden och samhällsfrågor. Jag är... trött på dagens tonåringar. Många inspireras att ringa in sin egen personlighet. Jag är... ganska aktiv och har många kompisar.

Den som skickar in ett ifyllt formulär har tre personliga boktips och en positiv spegling att vänta.

Jag tror att de som utför Jag är Boken kan grupperas i tre gäng:

1) De som vill ha boktipsen.

2) De som lockas av lyckobrevet.

3) De som uppskattar kombinationen.

BabaJagas röst är en vuxens röst. Hon tar allt i formuläret på allvar, varje ord är intressant och viktigt och inget är för lågt eller dumt. Allt betyder något. Utrymmet i dokumentet gör att lyckobrevet får en naturlig begränsning. Det blir lagom långt eller kort, en illustrerad sida. Varje rad i formuläret brukar inte kommenteras enskilt utan speglingen och analysen kan komma att handla om helheten. Ibland finns det med en spanande blick på framtiden, som en spådom med respondentens egen kraft i fokus. Du har stora möjligheter att få dina önskningar uppfyllda. Tänk på att dina tankar och handlingar har betydelse för hur det kommer att bli.

Eftersom jag är verksam som jourare på BRIS har jag ett förhållningssätt med mig därifrån. Det ligger till grund för BabaJagas svar och kan handla om att slipa ner och se till så att alla hörn blir trubbiga. Inget ska kunna skada. Jag föreslår olika tankevägar snarare än att peka med hela handen. Jag gör min subjektiva läsning och tolkning till min, den är inte en allmän sanning. På så sätt kan respondenten välja att ta emot eller förkasta svaret och han eller hon ska inte behöva känna sig missförstådd. Jag tycker du är skicklig på att beskriva din upplevelse så att den tar form i mitt huvud. Nu ser jag den som en liten film. Du är inte ensam om att känna såhär. Du verkar vara en stark person. Du har kraft att ta nästa steg. Vad skulle hända om du..? Har du försökt att..?

Vad är ett alias?

Med ett nytt namn är du ett oskrivet blad. (Fri bild med Rosa Bandet)

Innan respondenten börjar fylla i sitt formulär väljer han eller hon ett alias. Det fungerar som ett alter ego, ett annat namn. Med det kan man bli vem man vill och avslöja precis vadsomhelst. Här finns inga rätt eller fel. Ingen behöver visa sin sanna könsidentitet eller hålla upp en - som man kanske tror - förväntad och korrekt bild av sig själv. Man kan ha många olika själv inom sig samtidigt varav de flesta kanske aldrig kommer upp till ytan. Då är detta ett tillfälle. Du bestämmer vem du vill vara. Det fantastiska i livet kan vara lika sant som det realistiska. Det alias du väljer säger också något om dig själv och blir ytterligare en ledtråd till bokhäxan BabaJaga. Lyckobrevet fortsätter där du satt punkt. Boktipsen lyfter dig ut i världen eller längre.

Eva Selin

eva@lasfirman.se

Jag är Boken: lyckobrev och boktips samtidigt

2012-01-18T07:00:00.012+01:00

Idag fortsätter vår gäst Eva Selin att berätta om Jag är Boken!

Äldre lyckobrev - utan boktips. (bilden är lånad med tillstånd ur bloggen NEVERMORE)

Lyckobrevet - en av beståndsdelarna i Jag är Boken - är ingen ny företeelse. Detta rosa Lycko- och framtidsblad med tydlig manlig adressat finns bevarat på Runnbergsgården i Saxdalen, Ludvika. Denna tidiga variant föregicks inte av något formulär som skulle fyllas i och inte följde det med några boktips heller. Opersonligt. Men rimmen är fina.

Formuläret som ger namn åt metoden Jag är Boken börjar alltså med 20 stycken Jag är... När någon fyllt i ett sådant formulär, skickat iväg och väntar på svar: Hur väljer då bokhäxan boktipsen? Respondenten (den unga personen som hör av sig) kan ha skrivit mycket eller lite, personligt och öppet eller väldigt allmänt. Ibland är alla raderna noga utförda och ganska ofta har man bara fullföjt hälften. Ibland handlar raderna om vilka böcker han eller hon tidigare har läst och gillat, om det nu helst ska vara tips på tjocka böcker eller tunna, verklighetsbaserade historier, fantasy eller kärleksromaner...

Om respondenten skriver att han eller hon bara gillar hästböcker eller vampyrer så kanske jag ger tre sådana tips. Men finns det belägg i formuläret - kanske ett enda ord som går i en annan riktning - så kan jag ta en vampyrbok och två andra för att erbjuda nya vyer och större bredd. Nämns dyslexi så kollar jag att titlarna finns som ljudböcker och skriver också en rad om det. Men de ska förstås matcha formulärets innehåll på något vis. Alla genrer kan komma ifråga som boktips.

När jag läser formuläret brukar jag ha en egen modell i bakhuvudet. Den kan beskrivas som fyra pilar och utgör en stark förenkling men är ändå ett bra hjälpmedel både för min formuläranalys och mitt val av böcker. Två av pilarna går inåt varav den ena djupare. Två av pilarna går utåt varav den ena längre. Centrum och pilarnas utgångsläge är individen själv, respondenten. Dessa pilar korsar ofta varandra i mina tankar. Och de kan bli fler och ta olika andra vägar som på bilden nedan. Ibland överger jag modellen tillfälligt men ganska ofta ger den ändå något för hand som jag kan bygga vidare på.

Pilarna har varsin etikett:

1a) vardaglig igenkänning & inre förståelse

1b) in i det svarta och såriga

2a) utåt, uppåt, framåt

2b) bort till fantastiska sagor

Pilarna hjälper mig att läsa formuläret och att boktipsa.

1 a+b går inåt varav b går djupare inåt. 2 a+b går utåt varav b går längre utåt. Denna tankemodell kan användas som grov genrebestämning av böcker också. Många titlar kan föras till flera pilar samtidigt och andra kanske hamnar mittemellan två. Pilmodellen kan jag bildligt lägga över formuläret och sedan spana efter och försöka få syn på var denna respondent är just nu och vad han eller hon kan tänkas vilja läsa. Det handlar om ordval i formuläret, ordflöde, energi, ton och förstås själva berättelsen i formuläret. Allt detta och mer därtill tar jag hänsyn till både när jag skriver lyckobrevet och väljer boktipsen. Och så använder jag förstås min egen fantasi och intuition. Om min röst i lyckobrevet sedan är ödmjuk och föreslående så kan respondenten själv välja att lyssna och höra efter eventuell giltighet. Att en människa har brytt sig om att läsa deras rader och tagit sig tid att svara personligt brukar vara uppskattat bara det! Det har framkommit tydligt i utvärderingarna jag fått.

Böckerna blir tydligare och mer läslockande om de syns direkt. Omslag hittar jag som ikoner på internet. (Förlagen tillåter bildlån i läsfrämjande syfte.)

Ett förtydligande exempel till varje pil kan vara:

1a) (in mot självet):

Realistiska samtidsskildringar

Resan som började med ett slut av Zulmir Bečević

1b) (längre in mot självet):

Realistiska krisskildringar

Jag finns av Maja-Maria Henriksson (fortsättning finns)

2a) (bort från självet)

Andra tider, länder, sammanhang, kulturer...

Sprickor och honungslim av Linzi Glass

2b) (längre bort från självet)

Fantasy, viss romantik, vampyrer, sf, spökhistorier...

Den gröna cirkeln av Stefan Casta (fortsättning kommer)

Alla traditionella litterära genrer sorteras inte så lätt in bland pilarna. Var hamnar deckare? I 2a) kanske? Bra böcker handlar ju ofta om fler ämnen än bara ett. Det kan finnas två eller tre bärande teman och därför kan de också vara svårplacerade. Men detta eventuella dilemma kan samtidigt vara ett sätt att introducera en läsare till en större värld; man får något annat på köpet än bara det man frågade efter och redan visste att man gillade.

Jag behöver bara resonera med mig själv när jag väljer böcker och ord till lyckobrevet och jag siktar inte heller på en vattentät struktur bakom tankar och tillvägagångssätt. Associationerna går fritt. Detta arbete är både magiskt och praktiskt. Respondenten får vara med om något och det får jag också. Jag lär mig. Jag blir medveten om något nytt om mig själv varje gång jag svarar men ofta också om den samtid som vi båda, respondenten och jag, är del av. Jag är Boken kan därför sägas handla om litteratur, samtiden och olika sidor av självet.

Imorgon avslöjar jag något av vad ungdomarna berättar om sig själva.

eva@lasfirman.se

Den här veckan har vi en gäst!

2012-01-17T07:00:00.082+01:00

Den här veckan har vi en gäst på BBNbloggen, nämligen Eva Selin.

Eva är bibliotekarie och läsinspiratör knuten till BUS-biblioteket på Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus i Göteborg.

Vi har skrivit om BUS-biblioteket här på bloggen förut. Det kan du läsa här.

Nåväl....

Välkommen Eva!

Vad är Jag är Boken?

Jag är Boken är en tipstjänst för unga mellan 13 och 25.

I en kedja av händelser får man vara med om något. Det handlar om personliga boktips och lyckobrev. Såhär går det till:

1. Hitta starten. Det finns olika ingångar, se länkar här nedan.

2. Välj ett alias. Med det är du osynlig och fri att berätta vad du vill.

3. Fyll i formuläret. Manual och hjälptext finns vid sidan om.

4. Skicka iväg.

5. Vänta... (En vecka kanske men helst inte mer.)

6. Få svar. Svaret består av tre delar:

a) ett lyckobrev

b) tre personligt utvalda boktips

c) det ifyllda formuläret tillbaka

Den som arbetar med detta är BabaJaga, bokhäxa.

Hennes namn är lånat från den slaviska folksagan. Jag heter egentligen Eva Selin och är bibliotekarie och läsinspiratör på egna företaget Läsfirman i Mölndal. Jag är Boken har funnits på BUS-bibliotekets hemsida (på Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus) sedan hösten 2010 och sponsras av Statens Kulturråd.

Tjänsten är gratis och öppen att användas från hela världen. Bilderna görs av Foajé, den årliga Barnbokskatalogens illustratörer.

Formuläret består av 20 ofullständiga meningar som alla börjar med Jag är... Verbet kan man sedan ändra hur man vill. Modellen är tagen direkt ur det amerikanska personlighetstestet Twenty Statements Test från 1950-talet. Det mötte jag under psykologistudier på 00-talet.

Jag gillade det enkla och öppna formatet och tänkte faktiskt genast på en möjlig kombination med boktips.

Barnkonventionen är en av grundpelarna till Jag är Boken. Ur "Alla barns rätt. En bilderbok om Barnkonventionen" med text och bild av Pernilla Stalfelt. (Bild lånad med förlagets samtycke)

Vad är ett lyckobrev?

Lyckobrev är inget nytt påfund. Här med fotografi som bilaga. Detta finns sparat i Runnbergsgården i Saxdalen, Ludvika. (bild lånad med tillstånd ur bloggen NEVERMORE)

Det har egentligen inget gemensamt med horoskop - för det känns oseriöst - men ligger ändå nära, formmässigt. I ett litet brev speglas respondenten på ett positivt och förhoppningsvis stärkande vis. Det är både lekfullt och allvarligt samtidigt. Lyckobrevet vill förmedla tro, hopp och kärlek i humanismens tecken, utan politisk eller religiös färg. Det vill lyfta fram den egna goda kraften som finns hos respondenten. Det beskriver en osynlig bro mellan formuläret och boktipsen och nämner oftast inte de specifika böckerna alls. Detta är ingen sådan tjänst! Som värdegrund i lyckobrevet finns Aaron Antonovskys salutogena tankar om KASAM, känsla av sammanhang. För att kunna simma i livets strömmande flod behövs de tre beståndsdelarna begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet.

BRIS-metoden - med bägge benen i Barnkonventionen - hjälper mig också. I boken Samtal med barn och unga: erfarenheter från arbetet på BRIS (Gothia, 2007) nämner författaren Petter Iwarsson redan på första sidan bibliotekarien som en möjligt viktig person för vuxenkontakt.

Förhållningssättet i lyckobreven har jag delvis byggt upp genom att vara mail-jourare på BRIS

Här är de olika startpunkterna för Jag är Boken.

Välj mellan:

1) BUS-biblioteket stora webbplats:

(Klicka på fåtöljen, välj sedan läsa, och klicka på Jag är Boken i vänsterlisten.)

2) eller rakt in:

3) eller via Bokcirklar.se. Leta i vänsterkanten efter BabaJaga på grönt.
-
Eva Selin,
eva@lasfirman.se

Barnkulturår 2012

2012-01-16T07:00:00.011+01:00

Som ni säkert har hört talas om är det Barnkulturår i Göteborg hela 2012.
Tanken är att att staden ska få en påfyllning av kultur för barn, samtidigt som vi gör uppmärksamma på allt roligt som redan finns.
Exakt vad det här kommer att innebära återstår att se, men spännande känns det!
Året invigs officiellt lördagen 21 januari klockan 14.00 på Konserthusets trappa. Det kommer att bli musikframträdanden och överraskning, så se till att komma dit.
Samtidigt händer det saker runt om i stan och i utställningshallen på Stadsbiblioteket finns BarnBoksNätet representerat med bland annat bokbord där man kan få se exempel på böcker av västsvenskt ursprung - både nytt och lite äldre. Biblioteket är öppet mellan 11.00 och 17.00, kom och hälsa på oss!

Bilder föreställer BarnBoksNätets tjusiga maskot Madame.
Hon kommer att vara med, såklart:)

I morgon inleder gästbloggande Eva Selin sin vecka på bloggen. Hon är bibliotekarie och läsinsperatör knuten till BUS-biblioteket på Drottnings Silvias barn- och ungdomssjukhus i Göteborg.
Både Eva Selin och BUS-biblioteket kommer att finnas med på Stadsbiblioteket den 21 januari.
Allas barnbarn, Barnboksbildens vänner och HDK kommer också att vara med.
Kul va!
-
Jessika Berglund

Solbarnet blir teater

2012-01-14T14:00:00.001+01:00

Jag har under många år arbetat med teater. Både med regi och drama samt under en period som skådespelare när jag turnerade med barnteater.
Därför känns det extra spännande för mig att min första bok Solbarnet blir teaterföreställning till sommaren.

Under några veckor i juli månad spelas föreställningen på friluftsmuseet Hallandsgården i Halmstad. Uppsättningen görs av Halmstads Kvartersteater som är en stor amatörteaterförening. Under hösten har skådespelarna träffats och improviserat valda delar av boken. De har också läst boken för att få en bra grund och förståelse för sina rollkaraktärer. Det är alltid bra om skådespelarna kan fylla sina figurer med mycket kunskap om karaktärerna. Ju mer en skådespelare vet om rollfigurens historia desto bättre är det. Allra bäst är vi på att spela våra egna liv. Vi kan vår egen historia och det är den som har lett oss fram till den vi är just i dag, i detta ögonblick. Så är det för skådespelaren på scen. Hur den agerar beror på vad som hänt i tidigare skeden av rollens liv. Även om detta aldrig visas för publiken.
Nu håller manusförfattaren Peter Björk på att färdigställa pjäsens manus. Både utifrån improvisationerna och boken. Det är mycket som måste strykas. Tyvärr kan inte allt visas. Det skulle bli en alldeles för lång föreställning.
Min roll i föreställningen blir att göra musiken och sångerna. Jag håller på att samla inspiration för denna spännande uppgift. Jag har komponerat en hel del musik till teater, men inte musik som har sin grund i bronsålder. Ingen vet hur den tidens musik kunde låta. Jag hoppas att jag, genom min musik, kan ge en känsla av bronsålder till publiken. Att jag genom min musik kan färga föreställningen och förstärka upplevelsen.
Med dessa ord vill jag tacka för min vecka här på Barnboksnätets blogg.

Monika Häägg

Eget förlag - bra eller dåligt?

2012-01-13T08:00:00.001+01:00

Eftersom jag ger ut mina böcker om bronsåldersflickan Fry på eget förlag brukar jag ofta få frågor om detta ämne. Hur är det att ge ut på eget förlag? Vilka för- och nackdelar finns det?

Jag kan börja med att säga att det inte är lätt. Det kräver mycket arbete. Att vara förläggare är ju faktiskt en heltidssysselsättning. Då blir det inte så mycket tid till skrivprocessen. Författandet får ske på fritiden. För det mesta blir det en kombination. Ibland får förlagsarbetet ske på fritiden, till förmån för författandet.
När jag startade mitt förlag Monkaland Bokförlag för snart tre år sedan, visste jag inte så mycket om vad det innebar. Jag inhämtade kunskaper om en del praktiska göromål, som var nödvändiga för att starta igång.
T.ex. tog jag kontakt med tryckerier för att få offert på tryckpriser. Beställde ISBN-nummer. Skrev avtal med Bokrondellen för att mina böcker skulle finnas sökbara för bokhandlare, både fysiskt och till nätförsäljare. Kontaktade BTJ för att få lektörsutlåtande . Registrerade mig för F-skatt (men det tror jag de flesta författare gör ändå!) samt gjorde en egen webbsida. Jag bokade också en egen liten monter på Bok& Biblioteksmässan i Göteborg.
Så här nästan tre år senare kan jag ändå konstatera att jag hoppade in i något som jag hade väldigt liten kunskap om. Jag var glad och entusiastisk, men kanske inte insåg hur mycket arbete som låg framför mig. Jag brukar säga till de som har funderingar på att starta eget förlag att jag inte rekommenderar någon att göra det om man inte är beredd på att lägga en stor arbetsinsats.
Ändå är jag nöjd med vad jag gjort och ser att jag passerat en svår uppförsbacke. Jag har kommit en bit på väg. En stor fördel är att jag själv styr över vad som skall göras. Det är ingen annan som bestämmer över mig och mitt skrivarbete. Jag har själv kontroll över allt.
Sedan har jag fantastiskt roligt hela tiden. Det är mycket arbete, men ett spännande och annorlunda arbete. Jag ser med glädje på varje dag. Det finns nästan inget som jag upplever som tråkigt att göra (jo, bokföring är väl inte så spännande!), men för övrigt är jag full av entusiasm nästan varje dag.
Ekonomiskt är det inget att hurra för, men glädjen och det spännande arbetet överväger. Som väl är består inte livet bara av pengar.
Det gäller att vara påhittig, att använda sin fantasi. Inte bara i skrivprocessen utan också i arbetet med bokförlaget. Ibland går jag in i återvändsgränder. Den fantastiska idén visar sig, vid praktiskt genomförande, inte vara så god. Men då är det bara att fortsätta och hitta på nya idéer.
Envis måste man vara i detta arbete, och det är jag.

Monika Häägg

Musik och sång - en källa till glädje

2012-01-11T08:00:00.001+01:00

En skapande process kan ha många olika uttrycksformer.
Sång och musik är en av dem. Fastän jag är författare så måste jag nog erkänna att sången är min starkaste uttrycksform. Jag sjöng innan jag pratade, sa alltid min mamma.
I sången och att använda rösten finns en urkraft som har levt med oss så länge vi har varit människor. Någon slags sång har nog alltid funnits.

I mina böcker om bronsåldersflickan Fry finns så klart sången också med. Fry sjunger i sin ensamhet och finner glädje i sången, men den är också en del av den tidens människors firande av gudar och årstidsväxlingar. En trumma eller något annat rytminstrument har varit med och förstärkt rösterna och sången. Ingen vet hur den tidens musik lät. Inget finns bevarat och vi kan bara fantisera om hur det var. En sak är jag ganska säker på och det är att någon form av sång var en del av både vardag och fest.
När jag sjunger blir jag glad. Genom själva sångprocessen startas en bubblande glädjekälla. Jag är väldigt tacksam till mina föräldrar som förde in sången i mitt liv. De träffades genom sång och de sjöng sig igenom hela sitt långa liv tillsammans. Förmodligen låg jag där i mammas mage och lyssnade på sången redan som foster. Bilden ovan är mina föräldrar som fortsatte spela och sjunga nästan ända fram till deras sista dag tillsammans.
Genom åren har jag komponerat många sånger, men också sjungit mängder av andras tonsättningar.
Tänk att jag kan sjunga sånger som någon gjorde för flera hundra år sedan och kraften i tonerna är fortfarande lika stark!
Efter några timmar med min kör är jag oftast full av glädje. Jag kan vara trött och lite hängig när jag kommer dit, men full av energi och skaparkraft när jag går därifrån.

Monika Häägg

Här hämtar jag kraften till livet och den skapande processen

2012-01-09T08:00:00.001+01:00

Nu har julhelgerna passerat och vi är på god väg in i ett alldeles nytt år. Framför oss ligger de oskrivna dagarna. De som skall fyllas med vårt vardagliga liv och med stunder av tomtebloss som lyser upp den grå lunk som också är en del av livet. Vi kan inte alltid flyga bland stjärnorna. Men vi kan försöka, vi kan ha en vilja och önska, vi kan drömma och då är vi redan på god väg.
Jag heter Monika Häägg och är författare till fyra böcker som handlar om en flicka i bronsålder. Solbarnet, Månguden, Isvintern och Kungsgården. Under veckan som ligger framför oss är jag skribent här på Barnboksnätets blogg.

Nu tillbaka till dagar av grå lunk och drömmar om att flyga bland stjärnorna.
Jag tror att det är bra att blanda det vardagliga med drömmar och visioner. Vi måste ha högt flygande mål, som vi kanske aldrig når fram till, men som får oss att kämpa vidare. Under tiden vandrar vi vår vardagliga lunk.
Varje dag hämtar jag kraften, till min skapande process, ur långa promenader vid havet. Stranden och havet är som en tavla som ständigt förändras. Ingen morgon är den andra lik. Vissa dagar i gråskala, andra i färgsprakande dräkt och med en vidunderlig himmel som ständigt skiftar gestalt. Havet kan vara i uppror och som i vrede kasta sig mot stranden, men det kan också var en blankstilla yta av silver som speglar molnens färd över oändligheten.
Varje tidig morgon fyller mig med energi. Det är som om jag skopar upp kraften ur havets tavla.
Här rensar jag mina tankar och trollar fram nya idéer. Här löser jag de där problemen som strax innan kändes fullständigt olösbara. Ibland är idéerna alldeles tokiga och faller likt gnistregn till marken, kanske redan några timmar senare eller nästa dag. Men ibland föds den där fantastiska skapelsen som bara måste förverkligas.
Så är processen igång. Den skapande processen.
Med dessa ord som inledning på min bloggvecka önskar jag alla, både läsare, författarkollegor och alla andra som sliter i den grå vardagen, Ett Gott Nytt Skaparår!

Monika Häägg

God Jul och Gott Nytt År från BarnBoksNätet!

2011-12-23T10:00:00.001+01:00

ill. Andrea Räder.

God Jul från oss alla till er alla och till varandra. Nu tar vi juluppehåll här ett litet slag.

ill. Andrea Räder.

Vecka 2 sparkar Monika Häägg igång bloggen, välkommen åter då!

Ps. 2012 är dessutom Barnkulturåret i Göteborg, mer om detta kommer, så håll utkik.

Boktips från Bokskåpet

2011-12-20T09:13:00.000+01:00

Vi tittade in till barn- och ungdomsbokhandeln Bokskåpet i Göteborg för att be Mia Juhlin där plocka ut ett par böcker hon vill lyfta fram.
Så här, varsego, kommer tre lästips för jullediga dagar och för olika åldrar och smak:

"Fannys fantastiska resa" av Charlotte Gastaut. Bilderbokskonst. Påkostat och vackert med smaskigt tryck.
"Trollkarlens elefant" av Kate Dicamillo, en magisk saga, klassiskt och vackert, inte minst som högläsningsbok.

Också "Plocka bumlingbaluns" av Lisa Schmidt. En allåldersbok. Poesi för både stora och små. Läs (och lyssna!) mer om denna på förlagets hemsida, här.

Till sist ett tips av helt annat slag: knäpp på tv:n ikväll tisdag och se BarnBoksNätsmedlem Andrea Räder i Kobra, om bröderna Grimm, 21.30 är tiden!

Snö?

2011-12-19T07:30:00.005+01:00

ill. Pia Johansson

När kommer snön? I alla fall i Göteborgstrakten är det fortfarande barmark. För att komma i julstämning läs Pia Hagmars berättelse från julafton förra året, om Renar och raggartomtar!

Julpyssel till helgen

2011-12-16T09:15:00.000+01:00

Ännu finns det (kanske) tid för en smula julpyssel. Mera ur bloggarkivet: Här tipsade Annika Rockström om fina ideér på hur göra ett julklapps-bokmärke. Eller kanske Caroline Röstlunds stjärngirlanger. Och läs gärna Åsa Storcks utdrag ur sin bok "Vilse i vinterskog" från vår förra julkalender, här. Spännande läsning med sann bakgrund!
Trevlig helg!

Bellas julsaga

2011-12-15T09:00:00.001+01:00

Det här är Bella. Hennes man trillade av pinnen förra julen och dog. Nu orkar hon inte vara ledsen längre men känner sig väldigt ensam. Snart är det jul igen och då suger det verkligen att vara själv.

Först funderar Bella på om hon ska skriva ett brev till Tomten och önska sig en ny vän. Men så struntar hon i det och kollar på kontaktannonser i stället.

Hon vill ha en som är blå och ingen liten skit. Hon är faktiskt mitt i livet själv, 8 år. Man vill ju ha nån som levt livet och har nåt att berätta. Fast ingen urgammal heller. Då kanske man snart blir änka igen, tänker Bella.

Den här gillar Bella. Han är blå och 8 år gammal. Han heter Överste Behmini och har varit flygare i Iranska armén men gillade inte krig så han rymde till Sverige. ”Så kära fru Bella, jag är en invandrare. Vad tror du om det?” skriver Behmini i kontaktannonsen. ”Men hallå, eller!” svarar Bella. ”Vi undulater har väl alla invandrat någon gång, från Australien tillexempel. Det är ju bara där vi är urinvånare. Jag gillar dina mustascher. Kom hit och provbo om du vill.”

Så här kommer överste Behmini, en verkligt kall vinterdag.

Här kollar dom in varandra för första gången.

Men det känns så konstigt att träffas i verkligheten. Både Bella och Behmini undrar om det kanske var ett misstag ändå att träffas så här. Dom känner ju inte varandra. Kommer från helt olika världar.

Fast han är ganska söt, tänker Bella. Ganska tjock och väldigt snäll. Och innan hon hinner tänka sig för smiter hon in till honom.

Men så blir Bella blyg igen. Han ska minsann inte tro att han är nåt, tänker hon och vaktar bästa och högsta pinnen. Överste Behmini tycker hon är rätt jobbig. Hon ska bestämma hela tiden, var han ska sitta och när han kan äta. Inte får han komma särskilt nära heller. Men såna är dom, undulatkvinnorna, det vet han. Man får hoppas att det kanske går över.

På natten blir Bella skrämd av ett konstigt ljud. Då kommer Behmini och sätter sig bredvid Bella. Det känns tryggt att vara två, det tycker både Bella och Behmini. Ja, det känns verkligen bra.

Och när morgonen kommer sitter de fortfarande på samma pinne. Fast de har inte pussats ännu. Men det är inte så bråttom, det är många dagar kvar till julafton. Kanske blir det en julklappspuss då. Och vem vet, till påsk kanske det blir ägg.

Text&bild Kristina Westerlund

2011-12-14T09:00:00.004+01:00

Det är den tiden nu

när varje skäggig gubbe på bussen blir en tomte,

när varje unge blir en ängel,

när varje snöflinga blir ett meddelande från Julen:

Vi ses snart! står det

i vitt på vitt.

Redan i september börjar Julen

förbereda sig,

till minne av en som föddes för längesen,

till minne av alla kalas som hållits

just när midvintermörkret

vänder mot vår,

till minne av alla mörkrädda barn

som ville ha tänt hela natten,

till minne av vad du vill

bara det lyser.

Julen är som

Orden

Musiken

Bilden:

en sak man kan ge bort

och ändå ha kvar.

Varsågod!

Här får du ett stort paket av mig

fullt av Jul:

där finns stjärnor

vita ljus

tomtebloss

en osynlig penna

och ett tomt papper

så att du kan skriva ett meddelande till Julen

i vitt på vitt.

Julhälsningar från Lena Arro

December

2011-12-12T08:48:00.001+01:00

Det är december. Förra året hade BarnBoksNätets blogg en adventskalender. Där fanns spännande bilder och tankar om barn och ungdomslitteratur. Vi tänker plocka fram en del av det fina materialet även denna jul. Först ut är Ingela Jonasson.

Varsågod!

/ BBN-redaktionen

Natten går tunga fjät!

Nu drar det ihop sig till lussefirande. Hemma hos många barnfamiljer rusas det runt och letas efter batterier till lussekronor, provas tomtedräkter och kanske görs en snabb räddning till affären - när lusselinnet som var så långt i fjol, plötsligt är rejält urvuxet! När allt är på plats är väl alla glada och nöjda ...?

När, faktiskt inte, gosedjuren och några av leksakerna är rejält sura. De har aldrig fått vara med och fira Lucia! Nu är det dags!

Lussefirande med de allra minsta

Här är ett enkelt men roligt julpyssel att göra tillsammans med barn, det blir både ett luciapyssel och något att leka vidare med.

Kanske pepparkaksmantel till Nalle. Gorilla vill vara tomteflicka. Vem vill vara Lucia då? Kanin får en pepparkaksponcho. Nu blir det fart på alla djuren och en och annan docka! Här visar vi hur vi gjorde:

TomteluvaRita upp en halvcirkel på filt, klipp ut och sy eller limma ihop. Lite garn blir en enkel tofs. Vill någon ha extra hår, kan ni göra garnflätor som sys fast i luvans nedkant tillsammans med lite lugg.

-Finns det några snälla barn? Gorilla behöver träna på de rätta tomtereplikerna.

Pepparkaksmantel

Klipp till en fyrkant i brun filt, i storlek som blir lagom till just er figur. Kristyr? Limma eller sy fast vitt zick-zack-band eller vitt garn! Zick-zacka fast en liten bit resårband i överkanten, håll resåren sträckt medan ni syr så rynkar sig manteln. Sy fast resårändan så det blir som en sorts halsband.

Hilma blir helnöjd med sin nya uppfinning, en pepparkaksponcho till Kaninen!

Stjärngossestrut

En klassiker i miniformat! Rita upp en halvcirkel på stadigt papper, klipp ut. Häfta, tejpa eller limma ihop till en strut. Klipp ut egna guldstjärnor i godispapper, folie eller liknande och limma fast. Stick två hål i strutens nedkant och trä i tunn resår som knyts fast.

Luciakrona

Snurra ihop en krona av piprensare, limma på lite gult garnludd eller liknande på ljusen om ni vill ha tända ljus.

Mer Ingela-pyssel och om Ingelas pysselbok här .

/Ingela Jonsson

Framtiden

2011-12-09T09:03:00.000+01:00

Jag är så glad att vi har börjat på ett nytt projekt tillsammans, Caroline och jag. Någon gång nästa år kommer "Det är orättvist!" - en syskonsaga om avundsjuka. Det tog ett tag innan vi bestämde oss för att köra igång igen. Det är ju inte direkt bra betalt i den här branschen och efter de två Tesslaböckerna, som tog en hel del tid i anspråk för oss båda, hade de dåliga villkoren för barnboksförfattare och -illustratörer, gått upp för oss på allvar.

Det vi lärt oss från tidigare gånger är att vi måste ha god tid på oss. När det blivit stressigt har det inte varit kul. Det är då jag börjat funderat över om det verkligen är värt det. Det är då, när man sitter där på kvällarna efter jobb och barnläggning och ska hålla deadline som det kan kännas surt att bara få några ynka spänn per bok.

Men samtidigt är det så väldigt kul. Jag måste se det som en hobby, har jag kommit fram till. Som något jag gör bara för att det är roligt. Och då är det nödvändigt att det verkligen ÄR roligt. Då måste jag göra de böcker som jag själv vill, som jag känner att jag kan vara stolt över. I ett tempo som känns okej. Och med en illustratör som det klaffar så bra med, som det gör mellan mig och Caroline.

Nu längtar jag redan efter att få nya boken i min hand. I och för sig har mina egna barn nog blivit för gamla för den. Men för något år sedan hade jag verkligen velat kunna ge mitt äldsta barn en saga som satte ord på det orättvisa i att man behöver gå hundra meter till dagis medan småsyskonet får åka vagn./ Åsa

Orättvist kommer det att bli, jag lovar. Väldigt orättvist, men det ordnar sig på slutet så klart. Det känns roligt att få göra ännu en bok med Åsa och att tillsammans få lära känna nya karaktärer!

Och ja, det var en chock och en tröskel att ta sig över...det där med betalningen. Men jag har landat i att man kan få rätt stort utrymme. Man kan få lov att göra som man vill, nästan. Ska man ändå hålla på så är det ju roligt att ett förlag vill ge ut och om sanningen ska fram skulle jag inte vilja byta. Framtiden ser ljus ut, det finns hur många idéer som helst och massor kvar att utforska. Åsa har roliga berättelser och jag har precis börjat göra bilderböcker och har mycket kvar att ge. Vart det leder vet jag inte, men det spelar inte så stor roll för i det här fallet är det faktiskt vägen som är det viktiga och inte målet. Så håll utkik det kommer mer från den här duon:-)

/Caroline

Samarbete enligt Caroline

2011-12-08T08:00:00.026+01:00

Ur mailen:

Hej!

Här kommer skisser.

Det är två varianter på A, jag tycker att det ser ut lite som att hon tittar på något i 6a istället för att himla 6a-1 är mer uttryck i, vad tycker du? Ändringar? / Caroline.

Hej, kort och spontant,
jag tror att du ska testa att vända på Tessla i första bilden så att hon står mot pappan. Jag håller med om att det ser ut som att hon tittar på något och inte som att hon himlar och händerna i sidorna ser inte så demonstrativa ut, åtminstone inte med det ansiktsuttrycket. den första av bilderna är bättre än den andra.
tycker jag. /Åsa

Så här blir bra, eller hur?/ Caroline
Bingo!/ Åsa

Så här kan det gå till efter att vi chattat. Även om vi snackat ihop oss har vi olika inre bilder. När jag skissar kan det vara så att jag kör fast på en detalj och vet inte riktigt hur jag ska ta mig vidare, när Åsa då säger prova och vänd Tessla och ändra armarna. Ni ser själva skillnaden. Vi behöver varandras idéer. Hon ger mig inte bara förslag på hur jag ska lösa bilden utan hon öppnar upp en annan möjlighet som i sin tur kan ge nästa pusselbit.
Åsa är rak i sin kommunikation, jag upplever inte att hon håller inne med synpunkter av hänsyn till mig och är inte heller avig till att jag kommer med förslag på ändringar i texten, det som är viktigt är att boken blir så bra som det bara går. Jag gillar det, det är proffsigt!
Och dessutom tycker jag att mina bilder blir bättre. Det är små justeringar som gör att det sitter.
Visst är det konstigt att man ska jobba på varsitt håll när två ska göra en bok!

Förutom att vi arbetar tillsammans i den kreativa processen diskuterar vi även annat som rör arbetet, det kan vara avtal, förhållningssätt, strategier mm. och det gör mig starkare och tryggare i min yrkesroll.

Som författare och illustratör arbetar man så mycket ensam ändå och det är väldigt roligt och utvecklande med samarbeten.

(Kanske skulle berätta att vi aldrig har träffats in real life, vårt arbete är helt internetbaserat!)
Imorgon ska vi prata lite om vad vi ska göra framöver, läs gärna!

/ Caroline

Samarbete enligt Åsa

2011-12-07T08:30:00.011+01:00

Att jobba med Caroline är att vara delaktig i hela processen rakt igenom. Det är jag mycket tacksam för. Inför varje bildpar chattar vi en timme på kvällen. Vi funderar och vrider och vänder och kommer med idéer som hakar i varandras. Och när vi landar i en bild, känns det bra för oss båda. Det händer att det inte blir som någon av oss föreställt sig det från början. Eller så har vi inte haft en helt tydlig bild av scenen - inte jag i alla fall - men när vi chattar klarnar det.

Som när vi först tänkt att scenen där Tesslas pappa inte vill ta på sig mössan ska utspela sig i hallen. När vi chattar kommer vi på att det dels finns en hallbild i Tesslas mamma-boken när mamman inte vill klä
av sig, dels att det blir lite för statiskt. Vi vill inte att det ska bli för likt mammaboken, så vi flyttar ut pappan i trapphuset, vilket också ger bilden mer fart. Varifrån kommer då glittret som Tessla erbjuder
honom?

Jo, det står en julgran vid porten. (När jag återvänder till chatten så här i efterhand ser jag att vi får idén samtidigt. Och det är verkligen inte det enda exemplet på hur lika vi tänker.)

Åsa: ska vi ta b-bilden nu?

Caroline: ja

Åsa: vad tycker du där?

de lär väl vara i trapphuset

10:36 Caroline: nerdanför trappan med dörren i bakrunden en fin dörr

Åsa: ja

Caroline: Pappa har glittret på mössan och känner sig fin

tessla ser nöjd ut med handen på handtaget

10:37 Åsa: pappan kan stå i luciaposition kanske

alltså händerna ihop

framför sig

Caroline: ja

Åsa: eller ska man se när Tessla sätter på glittret?

så man förstår lättare hur det hamnade där?

hon kan stå på ett trappsteg så når hon upp och sätta på det

10:39 Caroline: ja då ser man Tessla stå i trappan från sidan trappräcket bakom sig och pappan nedanför dörren bakom pappa

Åsa: det låter mycket bra

pappan ser nöjd ut

tessla med. eller?

Caroline: och räcket kan vara smide och glaset i ytterdörren blyinfattat

Åsa: ja, det låter tjusigt

Caroline: båda är nöjda

10:40 Åsa: bra

Caroline: de är kompisar nu

Åsa: japp

Caroline: vart kommer glittret ifrån

10:41 Åsa: tessla har väl sprungit tillbaka och hämtat det

medan pappan väntat vid dörren

Caroline: eller ska det finnas en gran i trapphuset eller så kan hon ha det i sin väska

Åsa: eller ska det stå något bredvid, typ en julgran?

: )

Caroline: det är roligt att hon tar lite därifrån

från granen

Åsa: ja!

julgran

10:42 Caroline: det kan ligga lite på golvet så man förstår att hon tog därifrån

Åsa: mycket bra

då är vi nog klara med bilden, va?

Eller som när Tessla ska säga hejdå till sin pappa. Jag tänkte först låta henne gå, i ett missriktat "men man lämnar ju sitt barn på förskolan, man kan ju inte stanna bara för att barnet vill det". Men Caroline ville stoppa in Tessla med pappan under skrivbordet istället. Och så klart hade hon rätt!

Med ett mindre nära samarbete, hade pappan kanske stått stilla och surat vid ytterdörren medan Tessla kommit med glittret - från någon okänd stans.
Och så hade det slutat med att Tessla dumpat pappan på jobbet och dragit till förskolan med ett "Vi ses ju snart igen!". Men nu är det inte jag som sköter texten och Caroline som sköter bilderna rakt av. Vi är ett team. Och förutom att det känns grymt kreativt och roligt, tror jag att slutresultatet blir bättre.

/ Åsa

Imorgon blir det samarbete enligt Caroline. Läs gärna.

Tesslas pappa vill inte

2011-12-05T08:00:00.005+01:00

Det var kärlek vid första ögonkastet. När jag såg Tesslas pappa
skissad för första gången visste jag direkt att det var honom jag
ville ha. Mitt äldsta barn har påpekat det flera gånger - Tesslas
pappa är gullig!

Han kom via mejl från Caroline. Färdig och perfekt. Vi hade pratat om

att han skulle vara lite äldre. Så att han kan vara pappa till en
tonårssyrra till Tessla (vi får se om hon dyker upp i en tredje bok).
Och att han skulle se lite mellanöstrig ut. Det var allt vi sagt.

Han överträffade alla mina förhoppningar.

Att vi över huvud taget hade diskuterat honom innan Caroline började
skissa är inte helt vanligt, har jag förstått. Ofta lämnar man som
författare sin text till illustratören, som sedan skapar karaktärerna
efter eget huvud och så får man hoppas att man gillar det. Så jobbar
inte Caroline och jag. Vi har fått höra att vi har ett ovanligt
samarbete. / Åsa

Samarbete det är bra!
Jag vet ju att författare har filmer i sina huvuden och att de har byggt upp en värld kring berättelsen.
För mig som kommer in i ett andra skede gäller det att lyssna in. Vad är det författaren säger, vilka är karaktärerna, hur ser miljön ut, hur är stämningen och vad kan jag lägga till för att fördjupa berättelsen.

Mellan mig och Åsa klaffar det. Jag förstår vad hon är ute efter och det ligger nära mitt eget uttryckssätt. Vi kompletterar varandra.
Vad gäller Tesslas pappa, ville vi som sagt att han skulle vara äldre, säg 40+ han är uppvuxen i Sverige med föräldrar ifrån ett land i mellanöstern. Han lever med två kulturer. Vi ville att han skulle jobba på bank för att visa att andra generationens invandrare har samma plats i samhället som en person som är född i Sverige. Vi ville att han skulle bo flott i ett fint gammalt hus i innerstan. Den biten var enkel. Men hur gestaltar man det?
Jag fick göra lite research. Min vän som kom till Sverige som 8-åring från Iran delade med sig av sina erfarenheter. Jag fick se bilder på typiskt persiska ting bla. mattor, stora spetsgardiner, fat med meloner, en slags speciell vattenkokare som är vanlig i Iran (Tesslas pappa har en i köket) och onda ögat. Mycket finns med i boken om man ser efter noga.

Det är mycket tankearbete kring en karaktär för att den ska kännas hel. Då är det bra att få snacka ihop sig tycker vi, det blir liksom bättre när man är två.

En sak till...Tesslas pappa är musikalisk han spelar Saz. Den står på omslagets baksida lutad mot väggen i sovrummet.
/ Caroline

Avslutningsvis

2011-12-03T07:00:00.031+01:00

Avslutningsvis måste jag ju nämna Ellen, den lilla tjejen som föddes för sjutton år sedan och som betytt så mycket för mig. Ellenböckerna har tryckts om och om igen och det tackar man för. Det är det som gör att man överlever som barnboksmakare, att böckerna stannar kvar lite längre än första upplagan

.

Ja, Ellen lever verkligen, trots att det är fem år sedan jag senast gjorde en Ellenbok. Dessutom dyker hon upp i sammanhang där hon inte ens finns med i bokens berättelse, som till exempel i "Ellen och Olle som sjunger", visorna om Sockerbagaren och Pepparkaksgubbarna.
Men någon egen bok har hon ju inte fått på ett tag, så det kanske är det dags att göra en bok om Ellen. Gäller bara att hitta en riktigt bra historia och att jag trots allt inte tycker att Ellen blivit lite väl gammal. Eller är man evigt ung, om man heter Ellen? / Catarina

Tillbaka i bageriet

2011-12-02T07:00:00.002+01:00

Idag tänkte jag ta mig tillbaka till Sockerbagaren i bageriet. Alla skisser är skissade och klara och första bilden är överförd och tuschad på akvarellpapper. Blyertslinjen bortsuddad och till sist har akvarellpapperet fått sig en morgondusch och spänts upp på masonitskiva. Åtta masonitskivor har jag stående i mitt arbetsrum och där får bilderna sedan sitta kvar tills den åttonde bilden är färdigmålad. Lite som sällskap står de uppradade utmed väggarna

Akvarellpapperet är naturligtvis av bästa sort! Tåligt med god sugförmåga och ganska fingrängat. Likaså penslar, finaste mårdhårspenslar ska det vara i storlekar från 14 och neråt.
Ja, sedan är det "bara" att fylla i sin tecknade bild. Men det är ju som sagt var ett evigt sökande efter rätta känslan, dvs skapa någon sorts harmoni i det färgade rummet. Och det är ett pill. Varje färg på sin plats, inget utanför sin linje och inget glömt. Det har faktiskt hänt att jag glömt någon liten detalj som inte upptäckts förrän boken är tryckt och klar. Usch!
Och så var bageriet klart, trångt och lite rörigt, precis som det ska vara när man är i full färd. Lite kul är det att bagaren är lik den gamle Sill-August ur böckerna om gubbarna Granström (Text Lena Arro). Lite yngre och lite rundare men visst är det han / Catarina

Det där med kontur

2011-12-01T07:00:00.001+01:00

Kontur är något centralt i mitt tecknar/målar liv. Och jag har pendlat mellan att det SJÄLVKLART ska finnas en tuschkontur och att det defenitivt INTE behöver finnas tuschkontur. Men någon sorts kontur har det alltid varit, tusch, blyerts eller bara "färgmöten" som utgör en sorts linje. Man är ju en tecknare i första hand och en tecknare älskar sin linje.

Nu för tiden har jag i princip alltid en tuschkontur och känner mig rätt så nöjd med det. En liten teori är att den stora osäkerheten kring färg och måleri blir mindre, om man "ramar in" färgen med tydlig kontur.
Pepparkakeland..... Hur hamnar man där? För det första är jag själv väldigt förtjust i pepparkakshus, bygger ett eget varje jul. Och jag har en speciell relation till saffransbullar. Alltså känner jag mig väldigt hemma. Annars hade jag aldrig tackat ja till uppdraget att illustrera denna visa.
Och hur går det då till när bullar och kakor gör sin resa från skiss till färdig bild?
Först och främst är det väldigt mycket skissa, skissa, skissa....Blyertspenna och ljusbord. Och mycket papper. Skissa är en väldigt intensiv period och en väldigt munter period. Kort sagt, jag tycker att det är roligt!
Jag skissjobbar boken ganska "klar", behöver oftast inte göra några stora ändringar när det blir dags för måleri. Men det händer!
Med blyertspenna överför jag sedan skisserna till akvarellpapper, också det på ljusbord. Och därefter jobbar jag igenom bilden med tuschpenna. Jag vill INTE skriva att jag fyller i min blyertslinje med tusch, även om det är det jag gör. Nej tuschjobbet är ett väldigt känsligt jobb, utan rätta känslan blir det alldeles "dött". Fortsättning följer i morgon......Catarina

Det där med färg

2011-11-30T07:00:00.001+01:00

Färg är något jag tycker om men inte alltid är säker på hur det går till. Väldigt mycket har jag vänt och vridit på färgtuber och färgkoppar genom åren, väldigt mycket har jag suckat och otroligt mycket har jag slängt. Trodde en gång att man kunde hitta någon sorts nyckel som låser upp och sedan var det bara att ge sig hän bland alla tusentals nyanser färg. Men ack nej. Så var det inte för mig!

Ett vet jag i alla fall idag och det är att det går inte att planera färg och det går inte att konstruera färg. Det går bara att känna färg. Och att känna färg innebär att färgen måste harmoniera med mitt inre. Kanske rent utav gå hand i hand med min egen själ! Låter det konstigt? Ja, det gör det, men färg ÄR konstigt.
Jag jobbar alltså på tills färgerna stämmer med min känsla och tydligen är min känsla för det mesta väldigt grön. Men inte alltid! Nog om färg för idag....Catarina

Bygga vidare

2011-11-29T10:10:00.002+01:00

Idag fortsätter skissandet på Sockerbagaren. Jag har en sorts övertygelse att i barnens böcker är en kaka en kaka och en elvisp en elvisp. Där får det inte råda några tvivel.

Och övertygelsen bottnar bland annat i en liten episod som utspelade sig på stadsbiblioteket en gång. Jag var där och berättade om böcker för barn i sexårsåldern och en pojke ur barnaskaran ville så gärna visa mig en bild ur boken om Den putslustige pappan (text Viveka Lärn). Lite spänd och nyfiken blev jag, trodde väl att det var den fantasifullt gjorda pappan han menade. Pojken bläddrade och hittade sidan han sökte. "Den tycker jag så mycket om", sa han och satte fingret på en blå göteborgsspårvagn. "Den ser precis ut som en riktig". Lite snopet kanske men å andra sidan bekräftade han egentligen det jag själv redan var intresserad av, nämligen verkligheten som den är. Ungefär!
Konstaterade när jag var och såg TinTin filmen på bio för ett tag sedan, att de där TinTin albumem på sjuttiotalet satte nog djupa spår i mig.

Så i Sockerkaksbagaren bageri hittar vi alltså prylar som gör att vi känner igen oss och lätt kliver in och är där. Detta var allt för idag.....Catarina

Göra bilderbok

2011-11-28T13:21:00.001+01:00

Den här veckan ska jag berätta hur det går till att göra bilderbok om man heter Catarina. Det blir boken om Sockerbagaren, berättelsen som är en visa och handlar om Sockerbagaren som bor i staden och bakar kakor hela dagen! Och vi kan ju låta boken om De tre pepparkaksgubbarna få slinka med den också!

Jag börjar alltid arbetet med söka efter med huvudpersonen. En bagare utan namn ska få en själ! Och den ska vara varm och vänlig och intresserad av sina läsare. Jag söker på skisspapperet ända tills jag får kontakt! Oftast blir det en ganska trevlig person. Man jobbar ju lite isolerat som illustratör och när man har möjlighet att välja sina arbetskamrater är det lika bra att välja dem man trivs bäst tillsammans med.

Och sedan ska huvudpersonenerna (nu blev de plötsligt fyra!) befinna sig någonstans, i Pepperkaksgubbarnas fall i Pepperkakeland. Här vill jag ge läsaren möjlighet att "kliva in" i böckerna, dvs bilden ska innehålla djup. Då så! Personerna och platserna är satta! Fortsättning följer....Catarina

Genusfrågor för en skrivande gubbe

2011-11-27T11:44:00.000+01:00

Jag växte upp i ett "folkhem" som var mycket patriarkaliskt och extremt heteronormativt. Nu skriver jag barn- och ungdomsböcker. Hur hanterar jag mitt bagage? Kan en gammal hund lära sig sitta?

Mina första barnböcker skrevs i mitten och slutet av nittiotalet. Min son, född 89, och hans stora kamratkrets var en viktig inspirationskälla. De var samtida men inte genusvetenskapare. Om genusfrågor tänkte jag så hör: Jag vet mer om hur det är att vara pojke än jag vet hur det är att vara flicka. Då skriver jag om det som jag vet mest om. Mer förenar än skiljer de två könen. Dessutom är alla flickor sinsemellan olika, liksom alla pojkar. Alltså är en del flickor mer befryndade med min huvudperson än vad en del pojkar är. Och nu försöker jag beskriva flickor, pojkar, mammor och pappor så som min huvudperson ser dem.

Nej, jag är inte imponerad av mitt dåtida resonemang. Det var ärligt men naivt. Turligt nog ingrep (den övernaturliga) Inspirationen, och jag läser i efterhand om den mycket handlingskraftiga vuxna huvudpersonen farmor, en person som ingen sätter sig på. Hon är en god förebild för starka flickor.
Starka flickor i all ära, men pojkar inte kan ta över gamla tiders mansroll om de ska bli hela människor och jämställda med flickorna. Vad gäller starka flickor så införde jag en sådan i de senare böckerna i Karl Gran-serien, den hund-, upptågs- och rosaälskande Amanda. Hon och Karl har ett jämställt förhållande. Men en bokserie sätter sina egna begränsningar och Karl Gran-serien kommer inte att avslutas med att Karl funderar över sin pojk- och mansroll.

När jag tog itu med att skriva en ungdomsbok så blev det annorlunda. Jag insåg att pojkar vill läsa om huvudpersoner som är pojkar, och boken vill nå pojkar, så jag anpassade mig till den begränsningen trots att den hämmar pojkars/mäns utveckling till hela människor. Men sedan fick det var slut med anpassningen!

Manuel i Ett pris på mitt huvud är 13 - 14 år då handlingen utspelas. Han är ett stort oreflekterat barn när boken börjar, nöjd med sitt brasilianska överklassliv, segling, överklasskompisar och hembiträde. Hans svenska mamma är ett rivjärn som älskar sin familj men inte får plats i en traditionell kvinnoroll. Hennes franske man älskar henne för just detta. Han är en mer tålmodig och förlåtande person, men sätter ändå hela familjens existens på spel för att kunna göra sitt jobb så bra som möjligt. Boken handlar delvis om detta: hur en man sätter arbetet före familjen med ond bråd död plus en bättre värld som resultat.

Livet ställs på ända för huvudpersonen Manuel. Han hamnar bland de fattiga och familjen tas från honom. En yttre och inre resa görs med livet som insats. Manuel lär känna andra verkligheter. Han förklär sig till tjej och råkar mycket illa ut. Oreflekterande pojke som han är, så drar han slutsatsen att han aldrig mer ska utsätta sig själv för att behandlas så som han behandlades som "tjej". Knappast ett brandtal i FI, men trovärdigt för läsarna och ett frö som kan växa. Jag kompletterar med ett kapitel där en äldre, fattig, svart kvinna håller brandtalet från FI. Manuel reflekterar kring det och visar mycket dålig medvetenhet om könsmaktsordning och rasism men inser hur de fattiga förtrycks av de rika.

Allt eftersom handlingen framskrider kommer Manuel att lära sig hur livsviktigt det är att kunna städa lika väl som hur vår tids människohandlare använder kvinnor som varor. Så långt mitt författaransvar att få pojkar att börja tänka över sin del i det patriarkala system som fortfarande styr världen och allra mest (?) inom de kriminella näringarna.

Flickorna då, vänder sig inte boken till dem? Jo, det vill den. Mamman är också huvudperson, och bokens mest särpräglade karaktär: handlingskraftig, frispråkig, kärleksfull och omöjlig att styra. Manuel möter ett antal kvinnor mellan 14 och 60+, och dessa kvinnor är sinsemellan mycket olika: personligheter att fundera kring.

Den gamla hunden tackar därmed för sin bloggvecka och ser fram mot att läsa kamraternas bloggar ett tag framåt
Janne Ollars

Pojkar som (inte) läser

2011-11-26T14:44:00.001+01:00

Härom dagen diskuterade läsambassadören Johan Ungene med en litteraturvetare i P1. De konstaterade att tjejer gillar vampyrgenren och att pojkar inte läser böcker. Över det första gladdes de, medan de beklagade det senare.
     Språkbruket är slappt, när man hävdar att pojkar inte läser böcker och att tjejer läser Twilightserien. Killar som läser böcker är också killar, och tjejer är tjejer även om de inte gillar vampyrromantik. Och detta konstaterande är faktiskt meningsfullt. Varför? Därför att allt man säger påverkar barn att uppfylla ens förväntningar.
Vid författarbesök i förskoleklassen och årskurs 1 finner jag aldrig någon skillnad i läsintresse bland barnen. Aldrig. Detta stämmer också med professor Caroline Libergs artikel Läs- och skrivutveckling och ett förändrat läraruppdrag, där hon konstaterar att allt fler föräldrar läser för sina barn och uppmuntrar deras språkliga utveckling aktivt under förskoleåren. Hon kopplar detta till lyckad upplysning om vikten av språkutveckling och till föräldraskapets kommersialisering (vilket jag inte tänker förklara här). 5-7-åringar är läsare i högre utsträckning än min generation var vid den åldern.
     Tjejer och killar i andra och tredje klass är också positiva till mina böcker och till att läsa dem oavsett kön. Från fjärde klass och uppåt antyder många pojkar att de inte läser särskilt mycket. Men de gillar mina berättelser.
     I radioprogrammet fick jag veta att killar i den här åldern använder datorer till att spela spel medan tjejerna bloggar på dem. Johan Unenge konstaterade också att det inte längre ges ut mer än enstaka böcker riktade mot läsargruppen pojkar i mellanåldern och lägre tonåren på grund av att den gruppen läser så lite.
    Hönan eller ägget? Meningslös fråga! Jag funderar i stället över varför så många killar inte vill läsa skönlitteratur. Mitt svar blir att de skolas in i det. "Skolas in" betyder att de socialiseras in i det. Med andra ord, de lär sig att det är en del i deras könsroll. Kamrater, pappor, tränare, reklammakare och förlag som inte ger ut böcker riktade mot dem - se där några av de skyldiga.
     "Nej", kanske någon invänder, "det beror på hormonerna", och någon annan tror att "det är medfött". Detta kan jag inte motbevisa, men visa i så fall på forskning som stöder påståendena.

Säg aldrig "Killar läser inte böcker" när ett barn hör det. Det kan bli en självuppfyllande profetia.

Janne Ollars

PS I morgon kommer min sista blogg för veckan. Den kommer att handla om hur jag själv hanterar frågan om killars läsande när jag skriver.

PS en gång till. Caroline Liberg är professor vid Uppsala universitet i utbildningsvetenskap med inriktning på läs- och skrivprocesser. En guru i ämnet, tycker jag. Artikeln har URL http://www.ep.liu.se/ecp/032/004/ecp0832004.pdf

Erena och Ludvig

2011-11-24T18:09:00.001+01:00

Värmlands egen trettonde bokmässa den gångna helgen hade många intressanta utställare. Erena Rhöse är av maorisk hövdingasläkt och traditionellt uppfostrad. Ludvig Johansson är en vanlig tonårspojke i Trollhättan. Dem lyssnade jag till vid deras gemensamma seminarium.

Berättarföreningen TellUs finns i bland annat Uddevalla. Man stimulerar människor att skriva egna böcker. För barn och ungdom kan detta ske inom ramen för Kultur i skolan (190 kronor per elev) genom företaget Me University AB som har en stark koppling till föreningen. Hemsidorna www.lokalaberattare.se och www.ungberattare.se ger fakta om detta.

Erena är en mogen kvinna. Som barn sändes hon och en bror till sin morfar för att få en traditionella maorisk uppfostran. Om detta skriver hon i första delen av sin självbiografi Flickan från Aotearoa. (Aotearoa är ursprungsfolkets namn på Nya Zeeland.) Boken ingår i projektet Världsberättare. Erena drivs av en vilja att föra det maoriska kulturarvet vidare till vår tids unga.

Ludvig går på Stavreskolan i Trollhättan, en skola som har deltagit i Ung berättare. Ludvigs bok heter Min morfars uppväxt och är en rak och läsvärd skildring av barndomen och ungdomstiden för en svensk man född 1924. Boken är rikt illustrerad. Femtio kronor kostade boken, och det var väl använda pengar.

Dags för reflektion! Det blir allt lättare för envar att ge ut en enkel bok. Fotoböcker om den egna familjen är mycket vanligt förekommande. Projekt som Världsberättare och Ung berättare går ett steg längre på vägen mot litteratur av intresse för andra än de närmaste. Betyder detta något för litteraturen, läsandet och/eller oss mer professionella författare? Vad i så fall?

Den frågan undrar jag över. Kanske vill någon ta upp tråden i kommentarerna?
Janne Ollars

Livat värre i Stora Höga

2011-11-23T17:55:00.002+01:00

I går, tisdag, var jag i Storahögaskolan och besökte årskurserna 2 och 3. Jag älskar att möta mina läsare. De är inte så långa men desto mer entusiastiska. Vid det här laget har jag hunnit med att besöka mer än 500 barngrupper (15 år, cirka 10 dagar per år, 3 - 4 grupper per dag), men det är fortfarande lika kul. Det hjälper mig minnas att mina läsare inte arbetar på kulturredaktioner utan är 120 - 160 centimeter långa och älskar att rulla runt i sand.

De unga läsarna följer mig in i Vattenkullen, den märkliga kulle som först består av vatten i en jättebubbla på marken för att sedan förvandlas till en kulle av modell prinsesstårta: tunn grön marsipan/gräsmatta på utsidan och gott gojs/en magisk sagovärld inuti. Sedan spelar vi teater. Jag spelar farmor och mamma, och några av mina läsare spelar Karl Gran, polis och annat. Vi skrattar. Pedagogerna i barngrupperna blir på väldigt gott humör när deras elever skrattar. Ingen slår personalen bland unga skolbarn i grenen Att-glädjas-med-andra.

Men vi gör mer än skrattar och leker - mina läsare ställer kloka frågor, och vi diskuterar hur man skapar berättelser, hur man beskriver och vad det kan vara för glädje/nytta med att skriva påhittade berättelser.

Det är nog faktiskt som så, att jag har roligare när jag träffar mina läsare än när jag skriver för dem.

Janne Ollars

Litteratur som bruksvara

2011-11-23T10:37:00.002+01:00

Ge mig en jordglob, men helst en med bare Värmland på – ungefär så lyder ett citat på fasaden till Värmlands museum. Där gick Värmlands egen bokmässa av stapeln den gångna helgen. Det var den trettonde i ordningen. En av mina bordsgrannar, Kicki, skrev barnböcker för att hon behövde dem i sitt arbete inom neuropsykiatri. Mötet med Kicki är ämnet för idag.

Kicki Polleryd sålde sina egna bilderböcker på mässan. Hon är psykolog specialiserad inom neuropsykologi och möter barn när hon utreder drag av adhd, koncentrationssvårigheter med mera. För ett antal år sedan tyckte Kicki att det fattades berättelser som kunde hjälpa diagnostiserade barn att förstå sig själva, och andra barn att förstå sina diagnosticerade kamrater. Därför började hon skriva bilderböcker och använder dem i sitt arbete med barnen och deras familjer.

Böckerna är alltså litteratur som tjänar ett bestämt syfte och som utformas utifrån just det syftet. De två första böckerna handlar om Mertil, ”en liten kille som har svårt att sitta still”. Vi får följa honom under en dag i förskolan och när han ska börja skolan. Hans stora problem inför skolstarten är att välja ryggsäck – sådana val är svåra att göra för Mertil. Tredje boken handlar om tvillingarna Rut och Randi. ”Rut är det ruter i, men Randi är mer långrandig”, säger Kicki. Man kan också säga att Rut har en personlighet med adhd-profil medan Randi hör till add-gruppen, de barn som inte är hyperaktiva utan hypoaktiva, det vill säga långt mindre aktiva än de flesta andra. Nyligen kom den fjärde av Kickis böcker: Abbe 8 år och 43 dagar. Abbe har personlighetsdrag som brukar kallas Aspegergers syndrom, därav den noggranna räkningen av ålder i dagar. De två första böckerna illustrerades av Susanne Johansson, de två senare av Anna Lundquist, som till vardags är lärare i Göteborg. Böckerna säljs bland annat av Riksföreningen Attention på deras hemsida.

Kicki använder böckerna i sitt jobb. Man läser en berättelse och barn känner igen sig själva och förstår sig själva bättre. Även vuxna känner igen sig. Böckerna vänder sig också till andra barn, och ett antal lärare kom förbi och intresserade sig för att använda böckerna i undervisningen. Förutom berättelserna – så goda som några andra berättelser – finns det också faktasidor som vänder sig till vuxna.

Kicki gillar inte att prata sig varm för sin egen bok, så arbetskamraten Jenny Weibull höll anförandet på ett seminarium där jag lärde mig mycket om de personlighetsdrag som brukar kallas diagnoser.

Och vad bär jag med mig från Kicki och hennes böcker? Att litteratur kan göras utifrån många olika syften. Att barnböcker kan ha rent instrumentella bruksvärden samtidigt som de fyller litteraturens unika funktion att förmedla sådant som man inte kan lära sig på annat sätt än genom att läsa skönlitteratur.

Och att funktionshinder inte bara är hinder utan personlighetsdrag som man har nytta av ibland.

Janne Ollars

Pojkarna vann!

2011-11-21T20:46:00.001+01:00

Stort GRATTIS till Jessica Schiefauer som fick gå hem från Augustgalan med bronsstatyetten för bästa barn/ungdomsbok.

Motiveringen:
"Med vass och avslöjande flickblick infiltreras Pojklandet. En idéroman som strävar efter att upplösa språkets, växandets och verklighetens gränser. Om kroppen som slagfält och manligheten som drog."

Här nedanför kan du läsa vad Sofia Nordin tyckte om boken. Den och alla de andra Augustnominerade hoppas vi finner vägen in i många hårda paket så småningom.

Grattis, igen Jessica!

Pojkarna.

2011-11-19T07:00:00.004+01:00

Den här veckan presenterar vi de böcker som är nominerade till Augustpriset i barn- och ungdomsklassen. Och vi bad Sofia Nordin skriva om Jessica Schierfauers bok Pojkarna. Sofia är vår kollega i Stockholm och hon var själv nominerad både i fjol (Det händer nu) och i förfjol (Natthimmel).
På måndag får vi veta vem som får priset!

Så här skriver Sofia;

Jag tycker mycket om Pojkarna av Jessica Schiefauer.

Jag tycker om språket och karaktärerna – de vrånga, rädda, mjuka, hårda karaktärerna och deras försök att ta sig igenom tillvaron utan att gå sönder.

Det är Kim, Momo och Bella, som alla är ganska olika, men delar en stark vänskap.

De delar oviljan att ställa upp på de villkor som världen verkar erbjuda dem: en härskarordning där pojkar tar och flickor ger, där vuxenlivet är fantasilöst och leken är något man måste lämna bakom sig.
När flickorna upptäcker att nektarn i en mystiskt blomma i Momos växthus kan förvandla dem till pojkar reagerar de olika.

Momo och Bella vill snart tillbaka till sina vanliga kroppar, sättet de är vana att bli betraktade på.

Bella är nog mest av allt fascinerad av det botaniska undret som är blomman, men Kim vill bara ha mer.

Hon vill leva pojklivet.

Hon vill ha den starka kroppen som ingen tittar på som om de ägde den.

Hon vill äga världen.
Jag tycker också om Schiefauers blick på både naturen och stadslandskapet. De är mystiska, självlysande platser, fulla av en sorts sorg, en längtan som både skaver och lugnar, om vartannat. Allt är fullt av obändig växtkraft – kroppen är full av växtkraft, Momos växthus är fullt av växtkraft, hela tonårslivet dunkar och spränger sig utåt.
Möjligen hade jag önskat mig en längre bok, att jag hade fått följa huvudpersonerna under en längre tid, fått se dem utvecklas och älska och sörja lite mer.

Kanske hade jag också önskat mig en lösning – att de skulle få hitta sanna sätt att äga världen också i sina flickkroppar.

Men det är väl en önskedröm som sträcker sig långt utanför själva boken, och kanske inget som går att ge svaret på inom ramen för en ganska kort roman.

Men man kan ju få drömma.

/Sofia

Vita Streck och Öjvind

2011-11-18T07:00:00.004+01:00

Långa vita, ibland korta. Raka fina, ibland tjocka, så att bilarna ska förstå hitåt och ditåt. Det blir fint tycker Vita, hon målar i lugn takt det ena strecket efter det andra.

En dag mitt i ett streck, dimper någon rakt ner i hennes färgpyts. Vita blir alldeles...stum.

- VAD GÖR DU?

- Förlåt! säger han och flyttar på sig. Men då blir det spår.

- SLUTA! Vita blir arg. Pojken stannar. De tittar på spåren en stund.

- Men visst blir det fint, säger han.

Vita säger ingenting.

- Prova, tycker han.

Så här inleder Sara Lundberg sin andra bok om Vita Streck. Vita är en flicka som målar vita streck på vägarna. Vita har ordning och reda i sin värld. Men så en dag dimper Öjvind ner, en pojke som blåser med vinden. Först blir Vita arg på Öjvind när han förstör hennes streck. Men just som hon kommer på att han kanske skulle kunna bli hennes vän, kommer vinden och Öjvind måste blåsa iväg. Vita blir ensam kvar. Så dumt att försvinna så där.

Vita ger sig ut för att leta efter sin nyfunna vän. Hon måste hitta honom!

Det här är en berättelse om mötet mellan två världar Vitas kontrollerade värld möter Öjvinds kaos. Och bakom orden finns ett ifrågasättande som jag tror många människor stora som små kan känna igen sig i.

Bilderna är lika fantastiska som alltid när Sara målar, en lek med färg, form och teknik. Det finns något unikt i uttrycket, det är inte illustration det är måleri med en djup känsla för berättelsen, bilden och texten utgör tillsammans en helt egen värld och jag är så glad att Sara delar med sig till oss andra av sitt universum.

Augustjuryns motivering till nomineringen lyder:

"Öjvinds ömsinta kaos blåser in i Vitas kontrollerade värld. Förändringen gestaltas i expressionistiskt måleri och serieestetik där texten blir en del av bilderna. Berättelsen om vänskap och saknad tråcklas som en vit tråd genom de dynamiska uppslagen i en bok som fortsätter bortom pärmarna"

Åsa Warnqvist har recenserat boken i Svd och Lotta Olssons recension i DN kan ni läsa här.

/ Caroline Röstlund

Konstiga djur

2011-11-17T07:00:00.003+01:00

Var med familjen i Köpenhamn en långhelg nyss och jag packade Lotta Olssons &Maria Nilsson Thores "Konstiga djur" i kappsäcken. Det gjorde jag rätt i. Ihopträngda i ett litet danskt hotellrum högläste vi oss igenom boken till stort nöje för såväl 9-, 11- som 48-åringar.

Jättemyrsloken känner sig ledsen. Alla säger att han är så konstig. Hasselmusen tröstar med orden:
- Se på mig! Jag är inte konstig alls, och hur roligt är det?
Detta muntrar upp jättemyrsloken så till den grad att han bestämmer sig för att ordna en tävling: Vem är konstigast?

Konstiga djur av Lotta Olsson & Maria Nilsson Thore (Bonnier Carlsen) är underfundig i både text och bild från första början, men när anmälningarna med motiveringar börjar trilla in blir det dessutom riktigt, riktigt roligt.

Jag älskar det egensinniga uttrycket hos vart och ett av de djur som får uttala sig, från nakenhundens rörande, rara vers, till de bombastiska myrornas utvidgade upprepningar av ord som marsherar över sidan. Och en absolut favorit är dagsländan som trots sitt konstigt korta liv inte klagar alls, utan ber juryn skicka priset till barnen,eller barnbarnen, eller barnbarnsbarnen. Och tillägger Carpe Diem!

Här är det humor och djupt allvar vart man ser och alldeles samtidigt.

Lotta Olsson ger varje djur ett individuellt (utom myrorna då som hävdar "En för alla! Alla för en!") och mycket personligt uttryck. Maria Nilsson Thore fångar dem i sina bilder.

Augustjuryns motivering till nomineringen lyder: "Faktion möter fabel i en humoristisk drift med tävlingssamhället. Klockrena nonsensdiskussioner om normalitet ackompanjeras av oemotståndliga illustrationer där minsta bär har karaktär."

En mumsig bok är det. Både texten och bilderna. I synnerhet både texten och bilderna, som hasselmusen skulle säga. Jättemumsig. Lika mumsig som vinnarkakan ska bli. Eller vinnarkakorna. För det är ju så det måste gå när jättemyrsloken kommer på att alla vinner, för alla är konstigast.

Det är en berättelse som passar alla från 5 och uppåt. Det är ju bara att titta in i vilket klassrum som helst. Ettor eller åttor. Eller se sig omkring på bussen, i affären eller på kontoret. Oj, vad vi undrar ifall vi är lite konstiga ibland. Var lugn! Det är vi.

Grattis till oss allihop!

/Kerstin Lundberg Hahn

PS! Läs recensioner av Sverker Lenas i DN och Åsa Warnqvist i SvD.

Cirkeln.

2011-11-16T07:00:00.005+01:00

Det här är första delen i en trilogi och den är skriven av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren tillsammans. Sara Bergmark Elvgren är debutant, medan Mats Strandberg tidigare skrivit vuxenböcker.
Det är spännande med samarbeten, hur gör man egentligen när man skriver en text tillsammans?
Det skulle jag så småningom vilja fördjupa mig i lite...

Tills vidare nöjer jag mig med en komplikation - vilket namn ska stå först? Vem söker man på? Jag började leta runt på nätet och blev rätt irriterad över att Strandberg hela tiden nämns först och sen tänkte jag plocka fram boken här hemma.
Och hittade den inte.
Inte i någon av högarna och inte på S och ingenstans. Tills jag insåg att jag på ren trots sorterat in den under B som i Bergmark Elfgren, men sen glömt det och börjat tänka likadant som de andra.
Så pinsamt...

I alla fall.
Cirkeln handlar om sex sinsemellan mycket olika tonårstjejer som har ett gemensamt uppdrag och därför måste läsa sig att samarbeta. Det är svårt, någon är tuffast, någon har problem, någon är duktig, någon är mobbad sen lågstadiet osv. Nu är de plötsligt häxor allihop, med varsin förmåga och med fiender att förhålla sig till.
Boken blev succé redan innan den kom ut. Den är såld till ett stort antal länder och kommer förmodligen att bli film, det är helt enkelt en jättesatsning. Och det är ju spännande.
Fast det känns lite sorgligt att läsa recension efter recension som egentligen bara handlar om detta - succé och kassako.
När det faktiskt är en väldigt spännande och bra bok som hugger tag i läsaren och håller fast tills man kommer ut i andra ändan och förgäves famlar efter del två.
Som inte kommer förrän till våren...
Det är spännande med delvis påhittade världar. Det lämnar så mycket utrymme, inga gränser behöver vara dem vi begränsas av i "verkligheten". Berättelsen är del i en sagotradition som förklarar världen för oss, och också vår del däri. Som att några av oss läsare (jag till exempel) har lättare att förstå det lite abstrakta, bilderna, det påhittade och det som lite liknar. Tanken blir friare när jag måste acceptera det oväntade och är det bra kommer jag på helt nya saker när jag läser.
Plus att det är roligt...

Andra som skrivit om boken är till exempel Bokhora, Barnboksprat, Rabén Sjögren och Dagens Nyheter.
Naturligtvis finns det en trailer också....

Jessika Berglund

I den tysta minuten mellan...

2011-11-15T07:00:00.016+01:00

Vacker titel, eller hur?
Och nu är det ett tag sen jag läste, i somras var det, men färgen hänger kvar och tystnaden.
En stor tystnad fast uppblandad med vindar och hav och fylld av en stark längtan både efter det som sägs och det som inte sägs.
Fastän man så gärna vill höra det sägas.

Torvi är 14 år.
Han pratar inte med sin pappa.
Eller om det är pappa som inte pratar med honom, i många långa år är det så och sen en dag är pappan död och ska begravas och Torvi åker till Island för att vara med.
På Island finns det som en skugga kvar efter pappan. Rösten ligger bevarad i telefonsvararen, Torvi ringer och ringer. Han letar och finner småbitar och minnen både av pappan och av sig själv, kanske finns det möjlighet till försoning också? Kanske är det en ganska ljus historia, ja det är det.
Och det är ljusa färger fast dragna åt det svarta och gråblå, i min läsning är det så.
Jag tänker på berättelsen och ser vattnigt dimmiga toner av sepia och indigo framför mig och som av en händelse är det precis de färgerna jag just målat med, allt flyter ihop.
Det är spännande också att allt utspelas på Island. På Heimeay faktiskt och det strora vulkanutbrottet som jag minns från nyhetssändingarna när jag var barn finns med som levande minnen på ön. För mig är Island en sagoplats jag alltid velat resa till och här är det en alldeles vanlig plats men samtidigt lågmält magisk.
Jag tycker om den här boken.
Och det är det fler som gör, tex Sanne Näsling och Stina Nylén.

Boken heter alltså I den tysta minuten mellan och är skriven av Viveka Sjögren. Hon är även verksam som illustratör och har tidigare skrivit bilderböcker. Det här är hennes första ungdomsbok, den är utgiven på Kabusa och den är nominerad till Augustpriset i klassen barn- och ungdomsböcker.
På måndag får vi veta hur det går.
Jessika Berglund

Petras prick

2011-11-14T07:00:00.002+01:00

När Petra vaknar en morgon är det något som inte känns bra. Efter en titt i spegeln inser hon att en av hennes tusen prickar har försvunnit. Hon hittar den i köket, med nosen tryckt mot fönsterrutan. Efter en vild jakt där Petra misslyckas med att tejpa fast pricken i pälsen förstår hon vad hon måste göra: släppa pricken fri. Så hon öppnar fönstret, och iväg studsar Pricken. Hur ska det gå nu?

Petras prick av Maria Nilsson Thore, Bonnier Carlsen 2011

Maria Nilsson Thore är mest känd som illustratör och konstnär, och Åsa Warnqvist skriver i sin recension (SvD) om hennes alldeles egna bilduttryck. Även Pia Huss (DN) och Eva-Lotta Hulthén (GP) skriver om bildspråket, färgerna och de karaktäristiska, detaljerade mönstren.

Men Maria Nilsson Thores förkärlek för mönster går igen också i textens form: en rytmisk, orimmad vers som harmonierar med bilderna:

En kylig vintermorgon vaknar Petra.

Fast hon inte riktigt vill.

Svettig nos, och krånglig knut på svansen,

och tassarna känns kallare än is.

Så småningom, efter en hel vinters väntande återvänder Pricken till Petra, och naturligtvis handlar det om att släppa taget om den man älskar.

Men det är något mer också. Jag bläddrar igenom boken flera gånger. Mönstren är så genomgående framträdande: på textilier och tapeter, i form av stiliserade blomrankor, rutor och ränder, som snygg svensk design på allt ifrån Stig Lindbergs kaffekopp till den traditionella trasmattan. Mitt i allt detta snygga virrar alltså en frihetstörstande - prick! En som inte vill inordna sig i designen.

Är det på en nivå Maria Nilsson Thores lek med sitt eget skapande? Det kan man fundera på medan man tar en kopp kaffe och läser boken, med eller utan barn vid sin sida. Det här just en sådan där bilderbok som talar till läsare oavsett ålder.

Maria Nilsson Thore är dessutom nominerad tillsammans med Lotta Olsson för boken Konstiga djur. Mer om den på torsdag.

/Kerstin Lundberg Hahn

Stereotypa roller i fantasy – romantikens fel?

2011-11-11T00:49:00.004+01:00

Enligt mina egna, och inte allt för seriösa studier, har genren fantasy uppkommit ur romantiken, där man romantiserar kvinnans och mannens klassiska roller och förstärker dessa. Om det stämmer är det ju inte så konstigt att många fantasivärldar är uppbyggda enligt gammaldags ideal - kvinnan, svag och hjälplös – ett offer som behöver räddas av evigt starka manliga förebilder?

Ganska ofta finns det enstaka starka kvinnliga individer i fantasy, men i de flesta miljöer/världar är den gemena kvinnan utsatt och innehar undansatta och svaga roller. Varför är det så svårt eller ointressant att bygga upp och gestalta mer jämställda miljöer? Jag vill mena att i många kvinnors och mäns inre romantiska rum är den maskulina mannen stark och företagsam och den feminina kvinnan vek och behövande. Det är vår romaniska föreställningsvärld som sätter krokben för oss.

Definitionen på fantasy: ”Fantasy är litteratur där handlingen och/eller miljön till sin natur är medvetet påhittad, som inte skall tolkas metaforiskt/symboliskt, och som aldrig skulle kunna utspelas sig i vår verklighet, vare sig i dag, i går eller i morgon.”

Betyder det att vår mänskliga hjärna har en förkärlek att medvetet fantisera ihop miljöer där mannen är dominant och kvinnan svag?

Jag skriver fantasy för barn och ungdom och i Isporten/Islandet är en individs styrka frikopplat från dess kön. Där skildras även individers inre styrka/karaktär som jämbördig med den yttre och klassiskt manliga yttre styrkan - och inte kopplade till kön utan mer fritt till individ/personlighet.

Det är underligt att en genre som är så fri som fantasy, att de klassiska kvinnliga och manliga idealen lever kvar i så hög grad, eftersom varje författare kan fantisera ihop vilken miljö och historia som så önskas – varför romaniseras och förstärks då de gamla idealen?!

/Jonna Berggren

Hjälp! Vem är min berättarröst?!

2011-11-08T22:26:00.002+01:00

Jag som skriver på känn, har börjat förkovra mig i hur man ska skriva. Det som förbryllar mig mest och det jag experimenterar med just nu är berättarperspektiv och berättarröst.

Jag går tillbaka ett steg – vi som skriver barnbokslitteratur är ju oftast vuxna – hur ska vi skriva utan att använda dubbelt tilltal? Jag är oftast inte så medveten om hur jag skriver eller varför. Jag berättar i första hand en historia, det som för tillfället bubblar inom mig och kommer ut av sig själv. Först under skrivandet av tredje och fjärde Isporten började jag fundera på hur min berättarröst låter och vilka mina dolda budskap är.

Men en historia är ju beroende av hur den berättas och det är där berättarrösten och berättarperspektivet kommer in. Berättarperspektivet har jag någorlunda börjat få kläm på. Isporten berättas i tredjeperson och är det vanligaste berättarperspektivet i barnbokslitteratur (vet jag nu), men de två böcker jag skriver på i nuläget är båda i första person. Då kan man verkligen komma huvudpersonen in på livet – nästan krypa in under huden och det är väl det som lockar mig. I första person blir berättarrösten och huvudpersonen tätt sammanflätade - något som man kanske på något sätt behöver förhålla sig till – det är ju inte självbiografiska böcker jag skriver. Vem är hon (i boken med arbetsnamnet Solweig) och vem är han (i boken med arbetsnamnet Dataspelsmysteriet)? Att vara författare ger mig en unik möjlighet att vara flera personer samtidigt.

Berättarösten är inte statisk, märker jag, den förändras, genom berättarperspektivet och genom vilka ögon jag beskådar omvärlden. Ändå måste det finnas något där (hoppas jag) som är unikt jag, en röst, vissa värderingar som lyser igenom och (förhoppningsvis) strålar klart och påverkar på ett positivt sätt unga själar och deras unika livsresor.

/Jonna

Barndomens böcker och pedagogik

2011-11-06T23:43:00.007+01:00

Ofta skapar läskiga upplevelser starka minnen. Ett starkt minne är Hattstugan (Elsa Beskow). Fortfarande nu när jag tänker på boken får jag en obehagskänsla - rädslan av att göra fel.

Jag letar upp boken i bokhyllan och läser den igen:

”En dag sa mamman:

Bort jag måste fara, nu får ni lova mig att snälla vara.

För när jag kommer hem igen i kväll, får annars de som varit stygga smäll.

Men de som varit snälla ska få smaka, av mammas stora, goda honungskaka.”

Idag ter sig en sådan saga nästan löjeväckande omodern; mammor lämnar inte sina små barn ensamma, hotar inte med smisk och uppfostrar inte med mutor.

I Hattstugan är barnens handlingar fel. Eftersom mor hade fått sot i sin kastrull, vill barnen sota skorstenen. Men de goda gärningarna förvandlas ganska snart till riktigt stora hyss. Det börjar brinna. Tomtefar kommer till räddning, släcker branden, men försent och stugan brinner ner. Tomtemor kommer tillbaka och vet inga råd, hur ska hon klara av att uppfostra dessa barn? Tomtefar kommer åter till räddning och erbjuder giftermål (en mamma kan inte uppfostra sina barn själv – men med en far i huset LÖSES ALLA PROBLEM). Sagan slutar med att barnen både riset och kakan får smaka.

Allt är redan fast och bestämt, rätt och fel och ramarna tydliga. Inget lämnas till läsaren själv att upptäcka.

I barnbokshyllan fanns som tur var även andra böcker bl.a. Spöket Laban (Inger Sandberg) och Pippi Långstrump (Astrid Lindgren).

Att läsa Sandbergs böcker är som att leka, fantasi blandas med verklighet, precis som barn ofta själva gör. Barns känslor och upplevelser tas på allvar, det lämnas tolkningsutrymme, det finns inget ajabaja eller absolut. Barnen värld och det som kan upplevas som farligt undersöks lekfullt tills det farliga blir mindre farligt.

Pippi ger hela vuxenvärlden på näsan med sin styrka och påhittighet. Ingen kan rå på henne, inte ens polisen eller barnavårdsnämnden.

Astrid Lindgren tar upp många svåra ämnen; fattigdom, död, ensamhet, föräldralöshet mm utan att jag blev rädd. Varför var då Hattstugan så skrämmande?

Nu när jag är vuxen kan jag försöka ta reda på varför. Jag läser Barnbokens byggklossar av Maria Nikolajeva.

Nikolajeva menar att i barnlitteratur vänder sig författaren oftast både till barn och vuxna (det är nästan omöjligt att inte göra så då det inte går att avsäga sig sina vuxen-erfarenheter).

Författaren kan vända sig till både barn och vuxna på två sätt. Författaren kan tala till den vuxne medläsaren över barnets huvud, på barnets bekostnad och med en auktoritär ton. Det kallas dubbelt tilltal.

Författaren kan även tala till både barn och vuxna på jämlika villkor, det kallas jämlikt (eller samtidigt) tilltal.

I Hattstugan är det redan förbestämt att barnen ska misslyckas och tillrättavisas. Det kanske är svaret på varför jag som barn upplevde Hattstugan som otäck?

I Lindgrens och Sandbergs böcker sker berättandet mer genom barnets ögon och på barnets villkor.

Pedagogik i båda fallen fast så annorlunda.

Hur mycket pedagogik ska en barnbok innehålla och på vilket sätt? Idag har jämlikhet och genusperspektiv stort pedagogiskt genomslag i barnlitteraturen. Hur mycket av det är riktat till barnet och hur mycket till den medvetne vuxne medläsaren? Kanske presenteras omvärlden lite för tillrättalagt, så att för lite lämnas till barnen själva att utforska? Det är ett svårt vägval för samtidigt har vi vuxna ett ansvar att skildra det som finns men inte alltid tydligt märks.

/Jonna Berggren

Vinnare i boklotteriet!

2011-11-06T08:00:00.019+01:00

Den här gången har vi tre vinnare: Izabelle i Mjölby, Alice i Hägersten och Valdemar i Göteborg. Grattis! Ni kommer att få var sitt ex av Marie Oskarssons "Fråga chans" hem i brevlådan.

Håll utkik efter nästa utlottning som snart kommer här på BarnBoksNätets blogg!

Kärlek och sorg

2011-11-04T08:00:00.002+01:00

Astrid Lindgrens "Allrakäraste Syster" grep mig så starkt när jag var liten. Och fortfarande tycker jag mycket om den. Det här exet med bilder av Hans Arnold hittade vi på bakluckeloppis för några år sedan.

Det visade sig att mina barn också fann den förtrollande och läs-igen-och-igen-värd. Jag tror det har att göra med detta att kärlek och sorg ligger så papperstunt intill varandra.

Själv funderade jag en del på syskonlängtan när jag skrev "Vitas hemlighet". Vita längtar ju så efter sin lillebror som snart ska födas. Problemet är att han ska födas i Italien, så hon kommer att få träffa honom alldeles på tok för sällan! Men hon upptäcker att hjärtat kan fyllas med syskonkärlek oavsett dna-släktskap, och hittar en lillebror alldeles i närheten:

Bild: Maria Nilsson Thore

"Vita tar Simon i handen och går ut i hallen. Hon ställer honom framför sig och tittar på dem tillsammans i spegeln. De har samma chokladfärg på håret. Fast Simons är lockigare. Vitas huvud sticker upp bakom honom. Hon lägger kinden mot hans och ser att deras ögon har nästan samma färg. Hans kind är len som en semla och han känns lika ljuk som ett gosedjur när hon kramar honom om ryggen och ler in i spegeln.

- Vi leker at jag var din storasyster, säger hon.

- Ja, säger Simon, och jag var din lillebror."

(utdrag ur Vitas hemlighet, Rabén & Sjögren)

Inte undra på att Vita blir förkrossad när Simon en vacker dag är borta! Kärlek och sorg. Att öppna sig för kärlek är att riskera sitt hjärta. Det är mer än slagdängornas hjärta och smärta. Det är på allvar.

Pappa+ Tessla= Kärlek

2011-11-03T07:35:00.002+01:00

I höst kommer Åsa Mendel-Hartvig och min andra bok om Tessla ut den heter "Tesslas pappa vill inte" och är utgiven på Olika förlag. För er som inte vet vem Tessla är kan jag berätta att det är en unikarraktär, det är alltså inte en flicka och inte en pojke utan ett barn fri för läsaren att tolka efter behov. Berättelsen handlar om trots, men också om relationen mellan Pappa och Tessla.

Böcker om pappor är det fortfarande ont om. Varför då? Förlegade normer antar jag. I verkligheten är pappor i högsta grad närvarande de är föräldralediga, de tar ansvar, de lämnar till dagis, lagar middag, kör till aktiviteter, läser godnattsagor och myser med sina barn. Det är en kärlek som syns för lite i litteraturen fortfarande. Några exempel har Barnboksprat presenterar här men det behövs ännu fler.

När vi gjorde pappaboken ville vi att pappan skull vara så som pappor är nu, han skulle vara närvarande, kärleksfull, och ha ett fint förhållande till sin Tessla. De två lever ihop och löser sin vardag ihop. Ibland är det svårt ibland är det krångligt, men de älskar varandra.

Till sist vill jag visa er det här fina klippet.

Så här kan det se ut när en pappa och hans barn sjunger tillsammans.

Pappa Jorge och Alexa Narvaez.

Varsågoda!

/ Caroline Röstlund

Mammor.

2011-11-01T07:00:00.011+01:00

Det här är några gamla bilder från ett bilderboksprojekt som liksom aldrig blev klart.
Det är ganska ofta så. Att få idéer är lätt och att börja är inte heller så svårt men det är inte alltid man riktigt får få till det där sista som gör att det verkligen BLIR.
Och det är ju inte försent än heller.

Flickan, vi kan kalla henne Jenny har tillsammans med en mamma joxat och fixat hela dagen för idag fyller en annan mamma år. De bakar och kokar och steker och sen kommer födelsedagsbarnet och då blir det kalas.
Sen är de jättetrötta allihop.

När jag gjorde bilderna var familjer som Jennys inte SÅ vanliga, i alla fall inte så man såg dem. Sen har det hänt grejer! Det poppar upp en- och två- och trebarnsfamiljer med blandade, eller oblandade föräldrar överallt.
Fast jag tror att det fortfarande är rätt glest i bilderboksvärlden?
Jag får väl ta och göra klart kanske...
Kom gärna med lite lästips här!

Den svåra kärlekskänslan

2011-10-31T07:00:00.002+01:00

Kärlek. Hur känns det? Och vad händer när man blir kär? Både med dig själv, och relationen till andra människor?

Sådana frågor grubbladar både jag och Jack, åtta åt på. Han är huvudperson i min och illustratören Helena Bergendahls nya bok Fråga chans (Bonnier Carlsen).

Kärlek är väl ingenting Jack tänkt så mycket på tidigare, precis. Men plötsligt slår den till, och då är han så illa tvungen. Och så här gick det till när kärleken drabbade Jack.

” En dag kände Jack det bara. Känslan kom från ingenstans. Allt var precis som vanligt i klassrummet. Fröken stod vid tavlan och pratade. Jack försökte verkligen lyssna ordentligt. Men plötsligt såg han bara Emilias vita trasselhår. Det var som om han aldrig hade sett henne förut, som om hon var helt ny i klassen. Hjärtat gjorde ett delfinhopp i bröstkorgen på honom. Sen kom en hel myrstack krypande i kroppen.

– Vad blir då 13 minus 3? Jack?

Fröken spände blicken i honom. Han fick inte fram ett ord. Tungan verkade vara fastlimmad med extra starkt klister i munnen.

– Äh, jag… alltså… jag vet inte.

Edvin fnissade till. 13 minus tre!

– Jaha, då kanske någon annan kan svara medan du vaknar till liv, sa fröken syrligt. Emilia?

– Tio, sa hon snabbt, utan att ens tänka efter.

Det var inte mer med det.

Detta hände en tisdag. Klockan var elva på förmiddagen. Hela klassen satt ordentligt med matteboken framför sig. Alla fortsatte att räkna, precis som om ingenting hade hänt. Pennorna raspade sakta i mattehäftena. Fröken vandrade mellan borden och kollade om någon behövde hjälp. Små lätta dammkorn singlade genom luften och glittrade i solen från fönstret.

Men Jack hade just förstått att allt inte alls var som vanligt längre. Något var väldigt annorlunda. ”

Ur Kapitel 2 Fjärilar och illamående, Fråga chans (Bonnier Carlsen) av Marie Oskarsson och Helena Bergendahl
Illustration av Helena Bergendahl

Kärlek från naturen

2011-10-29T07:00:00.005+02:00

Varje vår upplever jag kärlek från naturen.
Gudingen lockar med mjuka förföriska läten på Ådan.
Intill min holk sitter en pilfink och viftar med en stor vit fjäder.
Honan sitter avvaktande och ser på honom.
Han flyger in i holken och får efter några försök in fjädern.
Då tittar hon in och när de kommer ut är de ett par.
Han stannar kvar och hjälper henne med fågelungarna.
Gudingen flyger till havs och lämna Ådan ensam.
Tillsammans med andra Ådor vaktar hon sina små mot måsarnas attacker.
Ge frihet är en kärlek
Vänskap är en kärlek
Stanna kvar är en kärlek
Ta hand om är en kärlek
Fyll gärna på.
Bilden är från min kommande bok om "Sjötrollet Tånge".

/Anita Steiner

Om kärlek

2011-10-28T07:00:00.006+02:00

En gång hade jag en häst. I elva långa år hade jag en häst och den hästen var mitt hela liv under de åren, för har man en häst så finns inget annat liv.

Man sköter och rider och mockar och fodrar och köper havre och hö och halm eller torv. Och man betalar. Man kånkar och bär och stönar och svär. Mycket skottkärra är det. Man pustar och gnäller och snorar. Knyter på hästtäcken, kämpar med lera i regn och blåst. Mycket väder. Man tittar på när hovslagaren verkar och slår, man betalar och sopar upp efteråt. Ser på sin häst, stryker med handen över halsen, borstar hans långa svans så den blänker, håller mulen i sin hand, nosar i hästens öra. Lyssnar på ljuden. Tugga havre, tugga hö, gnägga och stampa med nyblanka skor. Man rider ibland, det gör man, är lycklig ibland, det är man, men ofta funderar man. Hur är det med kroppen min vän, dina ben, din hals och din rygg? Du stor, du är snygg, men hur är det med kroppen min vän. Veterinärer som kommer. Klämmer och känner. Vila ett tag, skötas om, skötas om, skötas om. Man rider igen, man älskar, det gör man verkligen. Men man funderar.

En novemberdag är det slut. Man gråter, man suckar och gråter igen. Man tänker att aldrig mera en häst. Men man saknar och minns sin älskade, älskade, älskade vän.

/Catarina Kruusval

L O V E

2011-10-27T07:00:00.001+02:00

En som uppvaktar en annan. Kärlek kan se ut på många olika sätt.

Vad är kärlek?

2011-10-25T07:00:00.008+02:00

Ett modernt perspektiv på kärlek får man om man lyssnar på hjärnvetenskapen. Enligt det perspektivet så har du en viss typ av signaler i hjärnan som orsakar din känsla av kärlek, alltså är kärlek egentligen ett sådant här tillstånd i hjärnan! På sätt och vis, säger filosofen, kan hjärnvetenskapen förklara kärleken och på sätt och vis så missar den målet.

Problemet med ett sådant synsätt kan vara att man missar något betydelsefullt, nämligen själva upplevelsen av att vara kär i alla dess dimensioner. Det verkar vara så att man kan veta hur mycket som helst om hur hjärnan fungerar utan att för den delen förstå kärleken bättre alls. Kunskapen om hur det känns för dig att vara kär är en kunskap som bara du kan ha. En hjärnforskare som betraktar din hjärna när du är kär får en helt annan typ av kunskap om din kärlek, om de överhuvudtaget kan sägas få kunskap om kärleken. Kanske får de ”bara” kunskap om kärlekens grund, nervprocesserna i hjärnan?

Fejkad kärlek
Bara du vet hur det känns för dig att älska någon eller något! Eftersom just känslor och upplevelser verkar vara så svåra att studera vetenskapligt (de syns ju inte) så har vissa forskare tänkt sig att man kan gå tillväga på ett annat sätt. De skulle säga att kärlek är att exempelvis ha rosiga kinder, bultande hjärta, svettiga handflator och ett stort leende. Vad är det för fel på det förslaget då? Tja, dels så kan man ju fejka kärlek med denna inställning. Man kan nypa sig i kinderna, blöta ner händerna och le helt utan att vara kär. Dessutom så saknar även denna beskrivning det som vi allra mest förknippar med kärlek, nämligen just hur kärleken känns!

För den gamle filosofen Platon så är kärlek något som uppstår ur saknad. Lider man brist på någonting så känner man kärlek till detta. Saknar man själv skönhet så älskar man det sköna och vackra. Filosofen älskar visdomen (ordet filosofi betyder kärlek till visdom), men precis som Sokrates säger filosofen ofta att hon saknar visdom.

Det verkar finnas olika typer av kärlek också. Du kan känna kärlek till din familj, till din bästa vän, till din skola, till ditt land, till naturen, till stjärnhimlen, till ditt djur, till din favoriträtt, till dig själv. Du kan älska godis och glass, eller älska att läsa, du kan älska din idrott och när du växer upp så älskar du din fru eller man på ett speciellt vis. Sokrates skulle säga så här till oss: Jaha, här har vi en lista på olika typer av kärlek, men vad har de gemensamt? Om du lyckas klura ut vad alla dessa typer av kärlek har gemensamt så har du förstått kärlekens väsen. Lyckades du? Kan du formulera en mening som fångar vad kärlek är?

/Peter Ekberg