torsdag 29 januari 2015

Gästbloggar: Linnea Berglund

I dag gästbloggar författaren Linnea Berglund som är aktuell med serien om Emelie Lexander.




En av de vanligaste frågorna jag får från omgivningen angående mitt författarskap är hur jag hittar inspiration när jag skriver. Jag svarar som så många andra före mig, nämligen att man gräver där man står. Men vad innebär denna något slitna fras egentligen? Är alla böcker mer eller mindre självbiografiska?

Nej, så är det naturligtvis inte. Det man däremot gör är att väga in egna iakttagelser, upplevelser eller känslor i sin text. Man kan förlägga storyn till platser man känner väl, man kan mixa ihop egenskaper hos människor man träffat, eller använda andra fragment ur sitt eget liv för att göra historien man vill få fram mer äkta.

Men hur blir det då om det man skriver om kan upplevas som smärtsamt för människor i författarens närhet? Om det man beskriver rör vid ömma punkter hos de man bryr sig allra mest om. Ifall berättelsen man vill dela med läsarna sårar ens familj?



måndag 26 januari 2015

Intervju med Anna-Carin Svanå



I dag intervjuar vi vår nya medlem Anna-Carin Svanå.


Berätta lite om dig själv.
Jag bor i Varberg med min familj och jobbar som gymnasielärare i svenska och engelska. Jag gillar att vara ute i naturen, att läsa, äta godis, sjunga i kör och påta i trädgården. Dessutom tycker jag om att hitta på historier och att rita. Hittills har jag gett ut två barnböcker.

Berätta lite om din senaste bok.
Familjen Knas går till sjöss är en rolig och spännande må-bra-berättelse om en rörig och klantig familj och deras katt på semestern. Den riktar sig till barn i 6-9-årsåldern.
I likhet med den första boken om familjen Knas ville jag skriva en bok som ger lust att läsa genom att vara vardagsnära, spännande och humoristisk. Familjen Knas går till sjöss handlar mycket om relationer med familjen, husdjur och kompisar. 


Berättelsen utspelar sig på en segelbåt under sommarlovet, men det finns ekon från skolmiljön där Konrad känner sig utsatt och annorlunda. När han träffar sin elaka klasskompis i en ny i situation upptäcker han att hon också kan känna sig utsatt och annorlunda. Konrad hade lätt kunnat ge igen, men väljer att inte utnyttja hennes svagheter. Jossan får en andra chans och visar sig vara den som hjälper familjen Knas i sin desperata situation med den borttappade Drutten.

Fanns det någon viktig inspirationskälla eller förebild?
Min familj är min främsta inspirationskälla. Flera av händelserna i böckerna har direkt koppling till något vi har varit med om, eller sett andra vara med om. Det var min dotter som först tjatade sig till att jag skulle skriva för barn över huvud taget och alla tre barnen har varit delaktiga i skrivprocessen med idéer och feedback.

I den senast boken om familjen Knas är båtlivet i centrum. Skärgårdsmiljön är en fantastisk inspirationskälla och jag gillar det oförutsägbara i att segla. Man trängs på liten yta, men det känns som om man äger hela det vida havet. Man är nära naturen, man kan träffa på alla möjliga människor och vad som helst kan hända.


Hur tänkte du kring illustrationerna i boken? Hur kom du i kontakt med illustratören?
Eftersom jag höll på mycket med att teckna och måla när jag var yngre (jag har gått en grundläggande konstnärlig utbildning och hade planer på att bli bildlärare) kändes det självklart att försöka illustrera böckerna själv. Jag ser också bilder framför mig när jag skriver så jag har redan från början en klar uppfattning om hur bilderna ska bli. Rent praktiskt har jag använt mig av mina egna barn även här. De har fått ställa sig i olika positioner och jag har fotat dem och sedan ritat av. Vår egen segelbåt har också fått stå modell. De två äldre barnen har även bidragit med handskrivna textbitar och några illustrationer.

Berätta om något du drömmer om att få göra.
Jag skulle vilja utveckla mitt skrivande. Det trängs många nya historier i mitt huvud, både för barn, ungdomar och vuxna och det skulle vara så roligt att få utforska dem lite närmare! Mitt stora problem brukar vara att få tiden att räcka till…

Jag är också väldigt nyfiken på en hel massa saker som jag vill lära mig mer om, alltifrån hur människokroppen fungerar till kvinnohistoria och religion. Människor är spännande!

Har du något nytt på gång?
Ja, men det är än så länge på idéstadiet.

onsdag 24 december 2014

Adventskalendern - 24 december

Julljuset – en julsång av Monika Häägg

Jag är inte speciellt religiös, men när det är som mörkast tänder jag många ljus. Julen firas, och redan i början av december tar jag fram gamla saker som genom mitt liv bär på minnen från tidigare julfirande.

Den gamla tyska tomten från 20-talet, som var min farmors, min 50-tals-tomte, som var den första jag fick av min mamma, och de stora röda ljusstakarna i Carl Larsson-stil, de som för hundra år sedan tillhörde min farfars mor. Hilma, hon som bodde i ett hus med jordgolv, hon som blev inspiration till min bok ”Jag spelar min roll”.

De tända ljusen gör att den mörkaste tiden blir lättare att bära.

Jag firar också den längsta natten, så som människor firat långt före kristendomen gjorde sin entré här i Norden. Ordet jul eller jol är gammalt, har förmodligen funnits i tusentals år. I mina böcker, om bronsåldersflickan Fry, firar också den tidens människor den längsta natten och Jol. Det är inte så konstigt, både den tidens människor och vi nutida människor behöver något som lyser upp i mörkret.
Jag har genom mitt liv komponerat många sånger och texter, men ”Julljuset” är min enda julsång. Den handlar om julfirande som är, och som har varit. 


söndag 21 december 2014

Adventskalendern - 21 december



Ett smakprov ur ungdomsromanen Ekon av Camilla Jönsson. Kommer i mars 2015 på B. Wahlströms bokförlag.


Alva drar på sig gympaskorna och tar på sig jackan. Hon virar om sig halsduken och tar till och med på sig mössan. För vem ska se henne? Kvällsluften är kall men frisk, himlen alldeles klar. Alva tar ett djupt andetag och börjar gå.
     Det känns bra att röra på sig, den där våta svampen i skallen vrids sakta ur och tankarna flyter lite lättare. Hon går genom grönområdet bakom villorna. Fast det är fortfarande mest vitt. Snön ligger i ett tunt men envist lager över allting. I vissa vinklar syns husen inte alls och det går nästan låtsas att man är i en riktig skog. Förutom gatlyktorna och parkbänkarna och de asfalterade gångvägarna förstås, men om man ställer sig mellan gatlyktorna, där det är som mörkast, och ser rakt upp känns det nästan som om man är ensam i världen.
     ”Alva?” Rösten kommer bakom henne. ”Är det du, Alva?”
     Alva stannar och snurrar runt. Hon känner igen rösten, vet vem det är redan innan hon kan se hennes ansikte. Liv kommer gående mot henne. Hon ser tunnklädd ut, den tajta korta skinnjackan kan inte innehålla mycket foder och hon har varken mössa eller vantar. Håret hålls tillbaka av två svarta spännen, ett ovanför vardera öra. Som vanligt är hon supersnygg. Alvas hand flyger upp som av sig själv och drar lite i mössan, som för att försiktigt smyga ner den i fickan. Men det är faktiskt kallt och förresten alldeles för sent. Hon har redan blivit sedd. Alva stoppar händerna i fickorna i stället och försöker le.
     ”Hej”, säger hon, och sen ”Är du också ute och går?” Heldumt, som vanligt.
     ”Jag behövde komma bort från huset ett tag”, säger Liv och grimaserar.
     ”Mmm, jag med.” 

lördag 20 december 2014

Adventskalendern - 20 december



De flesta ormar går i ide på vintern, men inte de här gröna ormarna för de tycker så mycket om julen. De försöker allt de kan att hålla sig vakna så de inte missar något av den. Inte förrän på tjugonde dag Knut somnar de. Då är de jättetrötta och somnar i en strumpa eller en tomteluva.



Till julaftonen har de slagit in sig själva i ett paket bara för att få vara med under granen och överraska alla.

torsdag 18 december 2014

Adventskalendern - 18 december



Knösgrybbingar

Bakom en hög mur i Grybbingdalen finns de stenrika knösgrybbingarnas stängda kvarter, dit ingen mer än de själva har tillträde. Knösmännen går klädda i höga hattar, svarta lackskor, frack och vit skjorta med slips eller fluga. De har ringar på fingrarna och medaljer på brösten. Kvinnorna bär långklänningar, virkade schalar och högklackade skor. De pryder sig med örhängen, halsband, armband och diadem. 

I knöskvarteren är det alltid fest. Knösarna fördriver dagarna på de serveringar och krogar som knöskvarteren vimlar av. De drar från krog till krog, de festar, skrålar, hurrar och håller högtidliga tal till varandra. De sjunger och spelar musik och dansar på golv och bord.     
     
Knösgrybbingarnas källare är fulla med guld, silver och dyrbara prydnadsföremål. De ruvar på skatterna som drakar och lämnar inte frivilligt ifrån sig så mycket som en silvernål.       

På bilden ser du baron von Didrik Sporre af Morgonblagg Ribberdask tillsammans med grevinnan Klara-Hera af Stenbumling Wimmelkant.



Besök Grybbingdalen http://www.grybbingdalen.se/

Patrik Stigsson
 

onsdag 17 december 2014

Adventskalendern - 17 december



De flesta ormar går i ide på vintern, men inte de här gröna ormarna för de tycker så mycket om julen. De försöker allt de kan att hålla sig vakna så de inte missar något av den. Inte förrän på tjugonde dag Knut somnar de. Då är de jättetrötta och somnar i en strumpa eller en tomteluva.



Så fort det finns tillräckligt med snö för att bygga en snölykta slingrar de sig ut i skogen och gör en stor fin snölykta som lyser mycket. Där står de och värmer sig.