måndag 1 september 2014

Låt barn få vara barn av Åsa Öhnell

De flesta barnboksförfattare har någon gång fått frågan ”Ska du skriva en vuxenbok sedan?” Vad frågeställaren vanligtvis menar med det är om man ska skriva en riktig bok sedan. Att skriva barnböcker har nämligen inte riktigt samma status som att skriva vuxenböcker.
Den senaste tiden har jag tyvärr fått intrycket att det numera inte heller har så hög status att läsa barnböcker.



Vid ett tillfälle stod jag och pratade med mamman till en 12-åring. ”Det är så synd”, sa hon. ”Maja kan inte läsa dina böcker längre. Sexorna har flyttat till högstadiet och deras nya lärare tvingar dem att läsa Tusen strålande solar av Khaled Hosseini. De är så duktiga!”
Jaha, tänkte jag. Duktiga? Underbar bok. Frågan är om en hel sjätteklass tycker det … Några av dem får säkert utbyte av den, men jag har faktiskt svårt att tro att alla får det. Snarare kan jag tänka mig att vissa av 12-åringarna lär sig att det är urtrist att läsa.

måndag 25 augusti 2014

Repris: Att skriva kan jämföras med att improvisera i teater av Monika Häägg



Innan jag blev författare arbetade jag många år med teater. Både som pedagog/regissör och som skådespelare. Jag har turnerat med barnteater och skrivit många teaterpjäser.
En av de mest spännande teaterformerna är improvisation. Speciellt direktimprovisation som ofta sker under namnet: Teatersport. Att gå upp på scenen, inför en publik, och inte veta vad som kommer att hända, att inte ha några repliker intränade kan verka skrämmande, men är fantastiskt spännande om du kan bemästra rädslan. Publiken väljer miljö och rollfigurer och du kan inte planera någonting i förväg.

Då gäller det att bejaka vad dina skådespelarkompisar gör och säger på scenen. Att inte streta emot och försöka stenhårt driva en egen linje. Det kan vara den där lilla obetydliga repliken, som någon annan skådespelare säger, som du hakar på, som så småningom driver fram en helt fantastisk scen.
Samma sätt att tänka har jag funnit i den skrivande processen. Jag planerar ett händelseförlopp, men plötsligt lever figurerna sitt eget liv och som författare måste jag följa med även om det inte blir som jag planerat från början. Ibland blir det ett blindspår, en återvändsgränd och jag måste backa tillbaka i handlingen, men för det mesta är det helt rätt att följa med och säga ja till den oplanerade utvecklingen.
Jag spelar alla roller i min skrivarprocess. Jag är den elake, jag är den döende kvinnan, jag är hunden som nosar i busksnåren, jag är duvan som flyger högt över marken.
Jag ser allt och min bild är klar och tydlig.
I den stunden är jag en del av boken, för mig händer det på riktigt och fantasin flödar helt fritt. Nästan som när barn leker. De bär den där fullständiga fantasin som vi ofta tyvärr tappar bort som vuxna.
Fantasi- och skaparkraften som behövs för att frigöra våra vuxna, fyrkantiga ramar.

Monika Häägg

(Repris från den 7/9 2011)

måndag 18 augusti 2014

Repris: Efter semestern av Jessika Berglund

Nu är hela huvudet och halva kroppen full av tankar och upplevelser och jag vill omsätta dem allihop i ord.
Ord och bild, vackert ska det vara. Och sant.
Jag vill skriva texter om vanliga soliga dagar och mycket regn. Om vatten mot huden, regnvatten, sjövatten, havsvatten. Om en kall dusch när man åkt lite för länge i en varm buss och om duggregn som nästan inte märks men som får tvätten att sakta ruttna istället för att torka.
Och om den där hemliga ordningen som blommor slår ut i. Alltså gult först, sedan hela färgcirkeln runt och så tillbaka i det gula. Nu är det gult, gult och lila.
Jag älskar gult.

 
Just nu, när det är mera augusti och nästan höst i luften på det där sättet som får i alla fall mig att vilja starta nya grejer, hitta orden, få saker gjort, då vill jag skriva om högar av björkfrön på alla blad och om att de fastnar under fötterna och följer med in så man får dem i sängen. Man får dem i kaffet, i maten, i ölen ifall man händelsevis får öl. Det vill jag skriva om.
Och hela sommaren, hela semestern i alla fall, har nya tankar och bilder formats i huvudet och jag har FÖRSÖKT hålla reda på dem men tänk om de är borta nu? Om jag skrev ner dem i min anteckningsbok men nu syns de ändå inte för andra tankar, andra saker ligger ovanpå och under?
Tänk om jag inte hittar orden?
Tänk om all fjäderlätt inspiration fastnar i möten, saker som ska göras, vanligheter och att någon ringer eller inte ringer så att man man istället tänker på det?
Tänk om det igen är så att att allt det vackra ligger strax bredvid och bara nästan fastnar på bilden, som en makaonfjäril när man ser tusen av dem på samma lilla ö men de fladdrar så vackert och vilt med vingarna att bilderna blir suddiga?


Jessika Berglund

(Repris från den 16/8 - 2010)

måndag 11 augusti 2014

Repris: Konsten att vänta in av Maud Mangold

Jag läser ett citat av Lars Gustafsson: "vill du att ditt barn ska bli kreativt, lås in det i en garderob". Ensamhet koncentrerar kreativiteten, barnet blir inte vingklippt av kritik och hämmad av jämförelser med andra. Och jag tänker att precis så är det. Stå ut med att vara ensam, stå ut med att ha långtråkigt, vänta in.

Det är lätt att glömma bort vad som föder kreativiteten. Det är lätt att ryckas med och tro att den kommer ur spännande intryck, social samvaro, att fyllas på och ha roligt. Jodå, det behövs också, men inte i det skapande skedet.
Innan jag började med Fabian och Karamellhäxan hade jag glömt bort hur viktigt det är att vänta in. Jag började otåligt på text efter text, skrev några sidor som självdog lika snabbt. Försökte tänka, samlade ihop idéer, ritade kanske någon tankekarta. Tvärnit!
Ända tills jag en dag satt på bussen och funderade på varför det inte lossnade. Hur brukar jag göra? Vänta in. Släppa alla tankar och bara låta det hända.
Och just då rullade bussen nerför Aschebergsgatan och jag noterade en ny affär. I nästa ögonblick for vi förbi universitetsparken med sina stora vackra träd. När jag kom hem började jag skriva precis där: en pojke går genom parken och möter en kvinna som plockar kastanjer, en bit därifrån ligger hennes nyöppnade affär …
Maud Mangold
(Repris från 31/1 2011)

måndag 4 augusti 2014

Repris: Skriva av Katja Timgren

Hur gör man?
Ja, man kan göra hur som helst. Jag gör såhär.

För hand först, svart bläckpenna, överstrykningar och pilar. Jag skriver ingenting i ordning, inte kapitlen i romanen, inte meningarna, inte orden.

Jag kan inte skriva orden i den ordning som dom ska läsas. Då kan jag oftast inte säga exakt det jag vill, utan bara något vid sidan av. Det dyker kanske upp ett ord eller två som har en stark stämning och känns viktiga, då börjar jag meningen där mitt i och sen växer den lite i krokar åt båda hållen tills den går att läsa. Och sen kanske orden behöver flytta runt ett tag och byta plats tills rytmen kommer.

Sen går jag omkring lite. Gå och skriva hänger ihop. Det händer att jag sitter och skriver på bibblan och då vankar jag lite i smyg bakom poesihyllan i källaren. Annars vankar jag hemma i köket, tar en frukt, stannar en stund vid fönstret, dricker ett glas vatten och öppnar några skåpdörrar. Sen tillbaka till ordkaoset igen. Jag börjar kunna se en situation framför mig, var är jag? Vem är där, säger dom någonting och vad sades innan. Dags för datorn och nu skriver jag in det i den ordning jag vill att det ska läsas så småningom.

Jag är i hemlighet lite avundsjuk på dom som sitter vid datorn och skriver i plötsligt inspiration, sidorna bara rasar ur dom i en väldig fart. Hur känns det?

Katja Timgren

(Repris från 24/5 2010)

måndag 28 juli 2014

Repris: Vikten av andras ögon av Tove Berggren

Så oändligt många ensamma timmar vid tangentbordet. Så. Oändligt. Många. Men om jag inte också hade delat mitt skrivande hade det inte blivit en Lennart Lordis loggbok. Och skrivandet hade definitivt inte varit integrerat i mig som nu. Jag har lärt mig hantverket, men också att skriva med kropp och själ. Att använda mitt material, säga det på mitt sätt och känna att det bär.
Du blir såklart inte författare på en skrivarkurs. Jag är inte ens säker på att du lär dig skriva där. Men jag är övertygad om att du lär dig lyssna och att du blir en bättre läsare - av såväl andras texter som av dina egna. Och det tillsammans gör att du utvecklar ditt skrivande och din röst. Tror jag. Att dela skrivprocess och tankar med andra som skriver har betytt mer för mig än jag kan säga. Och jag känner mig priviligerad som har haft så många engagerade, kloka, kompetenta, lyhörda och varma handledare genom åren.

Dan Sjögren på Nordiska Folkhögskolan som tog mina första stapplande texter på fullt allvar och läste med ömsint blick och stort hjärta. Birgitta Östlund på Nordens Biskops Arnö som fick mig att inse att en skrivande människa är det hela tiden, som synliggjorde sorgen och uppmuntrade mig att skriva om den. Maria Brynges spegling av Lordi-manuset på Skurups Folkhögskola som hjälpte mig att få syn på det som kanske kan kallas textens själ - vad den andas av och är - snarare än vad den handlar om. Och förra hösten fick jag en redaktör, Marcus Olsson på BonnierCarlsen. Tänk det. En egen redaktör! Jag är oändligt tacksam för hans ögon. Det betyder inte att jag alltid håller med och tycker att han har rätt. Eller att jag åtgärdar det han pekar på och föreslår. Men hans lyhörda läsning får mig att reflektera och ta ställning och ger mig nya perspektiv. Och vår dialog kring texten utvecklar och fördjupar berättelsen - också när jag tror att den är så klar och färdig som den kan bli. Men de viktigaste ögonen har min son:) Hans första kommentar när han hade läst Lordi var:
"Ja, det är ju inte Harry Potter direkt...men den är bra på sitt eget sätt". Tänk om alla texter och böcker fick landa i en sån respons. De ska bara likna sig själva - och det räcker!


Syftet med Skrivpedagogutbildningen på Skurups Folkhögskola är att lära sig handleda andra i skrivande och att ge respons. En reflektion jag gjorde under det året var att vi sällan eller aldrig hade pratat om respons på de många skrivarkurser jag gått. Och hur man samtalar kring varandras texter är ju rätt grundläggande för att kunna hjälpa texten - och författaren - vidare. Dan Sjögren skrev till mig att man läser på ett annat sätt när man leder en kurs, än när man recenserar böcker. Man befinner sig på den skrivandes sida - och det är där man ska vara. En bra ledstjärna är att se sig som textens vän, tycker jag. Att läsa strängt men kärleksfullt, ärligt men varligt. Och att utgå ifrån sig själv. Att inte värdera i bra eller dåligt - för vad betyder bra? Vad är innebörden av dåligt? Att istället fundera på hur författaren har nytta av responsen, se möjligheterna med texten - och vart den är på väg.  


 av Tove Berggren
(Repris från den 8/1 2013)

måndag 21 juli 2014

Den flyktiga vän som kallas inspiration av Peter Ekberg

God morgon barnboksnätare och andra läsare!
Regnet piskar mot rutorna. Solen stretar långsamt upp över horisonten medan kaffet svalnar till drickbar temperatur. Jag som bloggar den här veckan för barnboksnätet heter Peter Ekberg. Jag har gett ut två böcker och har många fler på gång. Idag tänkte jag diskutera den flyktiga vän som kallas inspiration. Hur gör ni för att få fatt i inspirationen? Kommentera gärna nedan. 

Själv är jag nog ganska lättinspirerad. Ibland räcker det med att jag håller i en bok jag älskar så rinner lusten till för att skapa något eget. Så har det alltid varit för mig. Jag har inte bara velat konsumera andras verk, utan också skapa något själv. Det bästa jag vet är när en idé fästs på papper. Från ingenting finns plötsligt någonting. Det är som en liten seger.

måndag 14 juli 2014

Att återvända av Malin Eriksson

När det gäller gamla lästips så tänkte jag så här avslutande spåna lite runt att återvända till gamla böcker. De flesta av oss har de där speciella böckerna som man läser om med jämna mellanrum; de erbjuder en värld där man trivs. De blir en del av ens liv, en trygg tråd att följa när allt annat stormar och förändras eller ett välkänt äventyr en dag när allt annat är trist vardag.

Det susar i säven är för mig en sån värld. När tillvaron förlorat riktningen kan jag hitta tillbaka bara genom att lyssna på ljudbanden i bilen. Med Mulle, Vattenråtta och Padda och deras dekadenta ungkarlsliv i den vackra engelska naturen växer själva meningsfullheten fram igen.

Omslagsbild: Det susar i säven

måndag 7 juli 2014

Bilder, bilder, bilder och ännu fler bilder - av Caroline Röstlund

Jag tittar på bilder, alla möjliga, mest barnboksbilder, lite grafisk design och ibland illustration. Det är fantastiskt hur många det finns som håller på med just bild och hur skickliga de är.
Just nu ska jag börja med att färdigställa bilder till en bok och då tittar jag som mest. Mycket på hur andra löst sina bilder teknikmässigt, vilken slags färg de använt, vilka nyanser. Hur löser andra kompositioner, hur gör de för att karaktärerna ska bli så uttrycksfulla som möjligt. Finns det bättre sätt att kommunicera med läsaren än vad jag tidigare funnit. Funderingar och frågor som jag får svar på genom att just titta. Jag söker referensbilder.
När jag hittar något som jag tycker om suger det till i magen och jag blir sprallig som ett barn full av inspiration och vill genast börja jobba!
Man kan ju tro att det skulle bli kopiering och efterapning av detta? Nej, man är sig själv närmast, alla bär vi på olika erfarenheter, tycken och smak. Det blir alltid något nytt!

Jag vill visa vad som inspirerar mig just nu!

Ett spännande projekt håller Siri Ahmed Backström och Kyuhyung Cho på med!

© Siri Ahmed Backström och Kyuhyung Cho

"Moon Cookie - an artists´ book collaboration between Siri Ahmed Backström och Kyuhyung Cho. With the starting point of a story Kyuhyung wrotw, we made a layout together, but two individual set of drawings. These were screenprinted on top of each other - Kyuhyung´s in blue, Siri´s in red."


En fransk illustratör Marie Caudry. Hon är spännande på många sätt. Och hon jobbar för hand i kombination med datorn på ett bra sätt. Jag gillar hennes barnböcker mest men hennes illustrationer är också väldigt spännande.

måndag 30 juni 2014

JA, HÄSTBÖCKER ÄR EN GENRE ... av Kristina Westerlund

… precis som tillexempel deckare. Det är nåt visst med genrer. De är pålitligt på något sätt. Man vet vad man får, i alla fall ungefär. Ibland behöver man veta det. När man ska läsa bort några timmars väntan, eller är för trött för att kultivera sig med något tyngre. Som avkoppling och nöje.

Nu läser jag inte gärna deckare längre. Jag har i alla fall inte hittat någon på mycket länge som fångar mitt intresse. Men hästböcker går fortfarande bra att varva ner med. Att lustläsa döttrarnas gamla hästböcker en ledig förmiddag, är en nästan syndig lyx efter några nätters jobb i vårdsvängen.
Men även om hästböcker generellt är rätt hårt styrda av sin form skiljer de sig ändå åt. Precis som med deckare går hästböcker tillexempel att använda som förevändning för att berätta något mer än det förväntade, man bara lånar dramaturgin. Och detta görs både i deckare och hästböcker, i olika grad. Jag och mina döttrar har olika smak men vi har ändå alla tre hittat våra egna favoriter som vi med god aptit har glufsat i oss.
Äldsta dottern älskade verkligen Lisbeth Pahnkes serie om ”Britta och Silver”. Hon läste dem allihop. Inte bara en gång, utan om och om igen. Hon uppskattade den trygga och ganska soliga tonen i böckerna. Visserligen hände det någon gång att en häst dog eller något annat sorgligt, men det hörde till ovanligheterna, vilket var tur. De få hemskheterna var tillräckligt traumatiserande. Hon minns dem ännu.
Flickorna, flickorna, flickorna Cartwright. Jag och döttrarna.