måndagen den 14:e april 2014

Bokrecension - Djuren av Sara Olausson



Djuren av Sara Olausson


Framsidan är verkligen lockande och man vill dyka in i djurens värld och se vad som gömmer sig däri. Boken börjar bra och klokt med en fin uggla. Rimmen är roliga och enkla. T ex ”Tigern morrar grr grr grr - Farligt, farligt brr brr brr.” ”Igelkottens tre små barn hjälper till att bära garn.” Bilderna till dessa två sidor är av lite olika kvalité. 

Den med igelkottar är genomarbetad med noga målade detaljer. Färgvalen är underbara och man blir varm och glad av att titta på bilden. Bilden med tigern har blyertsstreck som stör och bakgrundsfärgen är ett mindre lyckat val. För en synskadad eller ett litet barn tror jag inte det är bra. Texten om giraffen är också genialisk och klurig. 

Man kunde ha tagit bort bilderna med hund och katt och gjort boken till en som bara handlar om vilda djur. Man kunde ha valt att blanda rimmen som handlar om djurens läten jämnt över hela boken. När boken börjar med flera sidor om hur djuren låter fastnar barnet lätt och vill gärna fortsätta ”låta” som djuren. Boken har många lättsmälta och roliga rim som bjuder till skratt. Formatet är perfekt för det lilla barnet. Jag gillar speciellt de bilderna och rimmen som överraskar och får barnet att tänka en extra gång. T ex, äter ormen bär? Det flytande huvudet med getingarna känns mer skrämmande än själva getingarna. Mönstren i bildernas bakgrund är härliga. Den rena bilden med giraffen ger dock ett lugnare uttryck.

/ Ellie Lind


torsdagen den 10:e april 2014

Bloggstafetten - Min kreativa process

Bloggstafetten - Min kreativa process


Alla barn är kreativa – fulla med fantasi, så även jag när jag var liten. Jag skrev små böcker, dikter och, lite senare, långa manus som skickades till förlag och kom tillbaka med snälla följebrev och ett och annat tips. Någonstans i tonåren försvann en del av denna kreativitet för min del. Kanske var det uppsatsernas ämnen som inte var så lockande: Argumentera för och emot kärnkraften var ett av de populäraste. Kanske var det situationen: att bli inlåst i en skrivsal och tvingas plita ner ett visst antal ord på tid (för och emot kärnkraften!). Hur som helst tog det många år innan jag hittade tillbaka till min kreativitet. Under tiden jobbade jag som översättare. Då kunde jag fortsätta att skriva, men slapp komma med idéerna själv.




Jag har lärt mig några saker på detta.

1. Kreativitet föder kreativitet.
Man kan faktiskt lära sig att bli mer kreativ, att tänka kreativt. När jag hade skrivit mitt första manus (som blev en bok), trodde jag att jag hade slut på idéer. Nu har jag insett att ju fler böcker jag skriver, desto fler nya idéer får jag.

2. Man behöver koppla av för att fantasin ska flöda.
En skrivsal är inte en kreativ miljö. Mina idéer kommer under hundpromenader i skogen, på natten och under resor (därför utspelar sig mina Klarabelladeckare under olika resor som huvudpersonerna gör).

3. Min kreativitet kommer i perioder.
Jag är en av- och påmänniska. Under vintern hade jag helst gått i ide, men eftersom det är omöjligt gör jag det nödvändigaste, men har inte ork och tid för kreativitet. Jag kan fortfarande skriva, men handlingen har jag tänkt ut tidigare.  Under våren och sommaren när dagarna är ljusare eller under resor till varma/soliga platser sprutar idéerna ut. Jag skriver ner dem i olika dokument för att plocka av senare, när jag får mer tid. Det kan handla om allt från meningar, hela mysterier eller karaktärer.

Innan jag börjar skriva på ett nytt manus går jag alltså och funderar under ganska lång tid. Jag går helt in i den värld jag skapar. Jag känner karaktärerna och ser miljöerna framför mig. Jag antecknar. Jag hämtar idéer från saker jag läser i tidningen, från miljöer, från händelser. När jag har handlingen klar, börjar jag skriva. Då vet jag vad som ska hända, men jag fyller på efter hand. Det går ofta trögt i början. Då använder jag en skrivlogg (jag skriver varje dag upp hur många ord det blivit). Jag måste faktiskt tvinga mig själv. När jag har kommit in i handlingen går det mycket lättare och i slutet skriver jag bara på. Det är lite som att läsa en bok. Man måste komma in i handlingen innan det blir riktigt roligt. När manuset är klart följer det roligaste och svåraste arbetet: redigeringen! Det är faktiskt det jag håller jag på med just nu. När boken sedan är klar är jag så trött på den att jag inte ens läser den!

/Åsa Öhnell



.

måndagen den 7:e april 2014

Nya böcker från Barnboksnätets medlemmar - mars/april



Lilla frö av Sara Gimbergsson 
Opal förlag.




















En dag faller ett litet frö till jorden. Där ligger det och kan inget göra. Inte krypa, inte gå. Vi får följa lilla fröet när det får besök av en mask, känner solens strålar och regnets blöta. Plötsligt börjar det spritta i benen och det växer ut rötter, ur pannan kommer en grodd. Gröna blad vecklas ut och en vacker blomma slår ut. En söt småbarnsbok där det lilla barnet får följa fröets liv och utveckling.


Det smakar kalas! av Pernilla Gesén (text) & Sara Gimbergsson (bild)
B. Wahlströms förlag.




















Det är förväntan i luften. Pappa blåser upp ballonger. Lova och katten tittar nyfiket på. Det vankas snart tårta.
Hur smakar det?
Roliga ballonger.
Runda, långa.
Det smakar kalas!
Om Lova som upplever hur ett födelsedagskalas smakar.

torsdagen den 3:e april 2014

Bloggstafetten - Min kreativa process - Gästbloggare!



Bloggstafetten - min kreativa process


Egentligen är jag som Skalman – när jag är hungrig eller trött är det inte mycket som kan stå mellan mig och maten eller kudden. Det kan möjligen vara aktiviteter som att påta i trädgården, att måla eller att skriva. 

När jag skriver kan saker som vanligen brukar kännas väsentliga bli totalt undanträngda. Det kan gälla regler för barnens speltider eller att resten av familjen behöver äta till exempel. 

- Va, är du hungrig lilla gumman? Ta en banan så länge, jag ska bara...
- Läggdags redan? Ja, jag kommer snart och nattar dig. Vänta lite bara... Hoppsan, har du somnat i soffan?
- Vill du måla Darth Vader på väggen? Visst, visst, kan du låta mig skriva klart bara …


Det är tur att det finns en annan vuxen hemma som håller ställningarna eftersom barnen får göra vad som helst, bara mamma får vara kvar i sin bubbla av kreativitet och lycka. För det är faktiskt lycka det handlar om när man kommer in i det där skapande flödet. Lycka. Energi. En känsla av att vad som helst kan hända. 

måndagen den 31:e mars 2014

Inget stort händer när man håller tillbaka - Peptalk av Christin S. Salander

I helgen tittade vi på en film som hette "Home Run". Det var en riktig Hollywood-rulle, riktigt snyftig, men just den här lilla snutten grep tag i mig.
Här har vi den lilla killen i Baseboll-laget som fick en boll i ansiktet för flera år sedan och nu är rädd för att det ska hända igen. Han står där med slagträt i handen och det är meningen att han ska slå till bollen och få till en riktig "homerun" så att laget ska få poäng, men han är ju rädd för hur ont det gör när bollen träffar rakt i ansiktet − så han håller tillbaka. Och då kommer förstås tränaren (som är stor basebollstjärna och alkoholiserad, men vägrar inse det, och det är egentligen honom filmen handlar om; det är faktiskt en riktigt bra film) och säger det där ofrånkomliga: "Du, visst var det så att du fick en boll i ansiktet för si och så längesen och det gjorde ont, eller hur? Men hur ofta händer det egentligen? Inget stort händer när man håller tillbaka." Och killen ler stort, förstår hur sant det är och drämmer till bollen så den flyger långt, långt iväg och så sätter han fart och springer sitt segervarv.

torsdagen den 27:e mars 2014

Bloggstafetten - Min kreativa process



REFUSERING OCH PUBLICERING


Tanken var att jag skulle skriva om skrivprocessen. Just nu är min skrivprocess mest en refuseringsprocess. Min första roman, Punkindustriell hårdrockare med attityd, kom ut 2007 och vann året därpå Författarförbundets pris för bästa ungdomsdebut. Sen dess har jag skrivit 2,5 bok men inte fått något utgivet. Än.

Glödande pappersark från helvetet

I början kändes varje refuseringsbrev som glödande pappersark från helvetet. Jag hade tankar på att hoppa från klippor och allt möjligt dumt. Nu läser jag breven snabbt en gång och eldar sen upp dem. Nä, men jag lägger dem i pappersinsamlingen. Och om det sker via mejl brukar jag slänga refuseringarna i den digitala papperskorgen.



måndagen den 24:e mars 2014

Författarintervju med Ellie Lind

Berätta lite om din bok.

Boken jag har skrivit handlar om trollet Jens och hans vänner i Trollhult. Han är på väg till sin kompis Mona. Tillsammans ska de blanda chokladdryck, så Jens behöver gå till Geta-Per och hämta mjölk. Hos Geta-Per och Ellen får han chansen att lära sig hur man mjölkar en get. Allt går dock på tok och Geta-Per hamnar på marken och lyckas inte komma upp. Jens behöver då klättra upp i det högsta trädet i Trollhult, Trädet där ekot bor. Det är ett träd som används när trollen har problem och behöver kontakta varandra. Trädet är högt och Jens får samla mod för att klättra hela vägen upp. En tjuvaktig skata ser sin chans och ger sig på Jens. Skatan tar tag i Jens ring i örat och flyger iväg med honom. Till sist lyckas Jens klättra hela vägen upp. Han ropar ut ett meddelande som ekar över hela Trollhult. Geta-Per, Ellen och Jens får den hjälp de behöver.

torsdagen den 20:e mars 2014

Bloggstafetten - min kreativa process


En smula tacksamhet

På morgonen när jag vaknar räknar jag upp tio saker som jag känner tacksamhet för. Det är en övning som jag gör i syfte för att omprogrammera hjärnan. Finns det andra människor som har tröttnat på tankeinvasionen, framtidsoron och alla rädslor som vanligtvis attackerar oss så fort vi vaknar? Finns det någon som tror att det går att omprogrammera sitt beteende?

Övningen är tämligen svår och kräver en del disciplin men efter några månader börjar tankestormen avta och det blir ganska tyst i mitt huvud. Jag fokuserar på de allra enklaste förnimmelserna. Har jag sovit gott i natt? Känner jag mig utvilad? Jag tackar för det och dröjer en stund vid känslan av välbefinnandet som infinner sig. Just då minns jag en intressant dröm som jag hade i natt. En gammal bekant lämnade presenter utanför min lägenhet: handmålat papper, chokladaskar och solfjäderformade penslar. Allt var omslaget i glansigt blått papper.

En besynnerlig dröm. Jag ler mot mig själv och betraktar de lekfulla molnformationerna genom takfönstret. Min övning går ut på att tänka ut minst tio saker som jag känner glädje över. Jag tänker på den fina drömmen, min goda hälsa, den varma sängen, mitt vackra hem, tryggheten och friheten som jag känner. När jag börjar tänka på alla små saker som jag känner tacksamhet för, inser jag hur lätt det är att minnas andra saker som är viktiga.

Istället för att rusa ur sängen dröjer jag kvar en stund till, tittar genom takfönstret och ler brett mot mig själv. I dag ska jag måla med solfjäderformade penslar eller skriva en dikt. I dag ska jag vara kreativ. Det är kanske det drömmen försöker säga mig. Avståndet mellan dröm och verklighet är bara en smula tacksamhet.

/ Laura Popa

måndagen den 17:e mars 2014

Författarintervju - Mattias Lönnebo

Berätta lite om din kommande/senaste/nya bok.
Min senaste bok heter ”Genom Skuggornas dal” och gavs ut hösten 2013 på Verbum förlag.
Det är en fantasybok som av flera recensenter liknas vid ”Mio min Mio”, vilket känns hedrande. Den är definitivt inte ett plagiat, men på liknande sätt en klassisk hoppingivande saga med ett gott budskap. Jag ville att den skulle vara modern: Det skulle finnas med både män och kvinnor och jag ville undvika könsstereotyper. Samtidigt ville jag att den skulle vara klassiskt tidlös: Den utspelar sig i en medeltida miljö. Drottningens pärlor blir stulna och efter det går allt dåligt i landet. Det invaderas av små demoner ”Störarna” som inte låter någon vara ifred. De avslöjar alla hemligheter och sår split och osämja. Livet blir alltmer outhärdligt i det lilla landet.
Vävarpojken, Dag och smedsflickan, Liv drömmer samma mardröm om Skuggornas dal. De beslutar sig för att bege sig dit och återfinna pärlorna så att freden och friden kan återställas i riket.
Spänning och humor utlovas. Ålder 9-12 år.

torsdagen den 13:e mars 2014

Bloggstafetten - min kreativa process

Jag undrar ofta var alltsammans kommer ifrån. Idéerna, inspirationen. Hur är det egentligen möjligt att gå från ingenting till flera sidor sprudlande text på bara några timmar? Kommer alltsammans bara från mitt huvud eller finns det ett annat ursprung? En hemlig och mystisk källa som vi i då och då får möjlighet att hämta upp inspiration ur? En plats där idéerna svävar runt som maskrosfrön och bara väntar på att landa i en hjärna som de kan börja gro i?

För mig börjar processen ofta med en bild, en scen, ett fragment av något större. Ibland (det vill säga nästan aldrig) tar det bara några minuter innan jag förstår helheten, jag vet vad som har hänt och vad som kommer att hända, och då är det bara till att skriva. Men för det mesta måste jag vrida och vända länge på den där bilden för att verkligen förstå. Vissa bilder kan ligga i mitt huvud i flera år innan jag får någon rätsida på dem. Men det är okej. Jag inbillar mig att mitt undermedvetna vet vad det gör, att det jobbar även då jag sysslar med annat. Och plötsligt en dag så finns helheten där, eller åtminstone något jag kan börja arbeta med, något som har en framåtrörelse även om allt inte är riktigt glasklart än, och jag börjar skriva.

Ibland händer det förstås att jag börjar skriva ändå, utan att veta något alls. Det brukar inte sluta väl och berättelsen självdör efter några sidor. Jag har en hel mapp med sådana försök på datorn. Ibland tittar jag igenom dem och letar efter livstecken. Det finns sällan några. Det är som om jag i min iver att försöka skriva ner något som inte var redo att skrivas strypt själva energin i berättelsen, eller kanske förbrukat den på förhand.

Ofta tänker jag att det är tur att jag är ganska snabb med själva skrivandet eftersom idéerna tar så lång tid att mogna. Språket lyder mig åtminstone, det är något som jag kan bestämma över och kontrollera. Idéerna däremot, det är en helt annan femma. 

/Camilla Jönsson